"Åh, mamma, jag känner mig redan så levande och glad!" ropar hon när hon springer före mig ner mot muren. Kanske var därför hon kom på det där med döden sen; "Jo, alla smycken du har mamma, när du dör, vad skall du göra med dom då?" Nej, prata inte om döden, jag orkar inte och jag vill aldrig tänka att jag skall behöva vara ifrån er". "Tja.. det vet jag inte, dom får väl ni, eller vad tänker du då?" "Ja, alltså om jag kunde få ärva dom då. Så att jag kan minnas dig lite bättre. Fast sen tänkte jag att en del faraoner och såna begravdes med alla sina smycken, och du kanske också ville ha en del med dig." Ja, jag och farao vill gärna ha våra rikedomar med oss.." "Nej, absolut inte, det är klart att ni skall ha dom."
Så fortsätter hon: "Jag har tänkt på en sak som jag vill göra, när jag är död alltså, för man måste vara död när man gör det här, Nej, men sluta nu unge!! Kan du inte tjata om hundvalpar? och det är att om någon behöver min hjärna eller min lever eller något så får dom gärna ta det. För jag behöver det ju inte om jag är död. Fast hjärtat vill jag inte att dom tar; det vill jag behålla, för där har jag alla mina mínnen och tankar och känslor."
Och det är nog precis så det är med henne; hon har allt hon behöver i hjärtat. Och allra allra längst ner i hjärttippen, förklarade hon, där har hon minnen som hon inte gillar, så om dom måste, så kan dom få ta den lilla biten i så fall. Schysst! "Wall-E till exempel finns där; den var faktiskt inte särskilt bra." Nej, svårt att säga emot där.
Allt det här hade hon redan klart för sig; det var inget hon funderade ut när vi gick där och pratade. Om jag var nio skulle jag vilja vara kompis med henne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar