Har glömt "varför-perioden". Tror inte heller att den varit riktigt så uttalad hos de andra två som hos den här yngsta. Hon frågar verkligen "varför" i det oändliga. Hur kul som helst. Svårt att svara till slut, bara. Följande utspelade sig i måndags på väg till dagis/jobbet:
V: Det kommer bil, mamma! (hon tar min hand och drar mig mot vägkanten)
Jag: Det är ingen fara, de kör därute på stora vägen.
V: Varför då?
Jag: Tja, det går väl lite fortare då. Än att åka härinne bland husen.
V: Jamen varför, mamma?
Jag: Varför dom kör?
V: Ja, varför?
Jag: De skall väl till jobbet och dagis kanske, precis som vi.
V: Varför då?
Jag: De behöver jobba och tjäna pengar kan jag tro.
V: Jamen varför?
Jag har verkligen försökt att hålla ut längre än henne, men det har hittills varit omöjligt. Idag gjorde vi en cykelutflykt eftersom jag slutade tidigt och vårvädret hade bestämt sig för att vara underbart. Packade med oss lite mellis och tog cykeln utefter järnvägsbanken till skogen. På vägen hem hade hon plockat med sig en kotte:
V: Jag skalar kotten till ekorren, mamma!
Jag: Jaha, vad snäll du är!
V: Ja, men var är den?
Jag: Jag vet inte riktigt; jag har inte sett någon ekorre.
V: Varför då?
Jag: Jag vet inte. Det kanske inte finns någon ekorre just här.
V: Men varför? Den bor ju i granen.
Jag blir full i skratt när jag förstår att det är visan hon har fått sina ekorrkunskaper ifrån: Jo, det förstås. Men den kanske inte är hemma just nu.
V: Men var är den då?
Jag: Hos en kompis, kanske, i en annan gran.
V: Jamen varför, mamma?
I det oändliga.
Gott om tid är bra att ha med småungar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar