Har inte sprungit på hela vintern. Minns inte ens om jag sprang mycket i somras, men vet att jag bestämde mig redan då för att låta året bli en tid för nedvarvning, inlyssnande, och med heltidsjobb, familj, trasslande höfter och barn har löpningen fått stå tillbaka.
Jag har simmat litegrann, och yogat. Eller, utövat asanor, snarare. Bra för höfterna, hela kroppen och hela mig. Framför allt hela mig. Jag älskar det. Och låter här-i-nuet-varandet bli en del av dagen. Varje dag - asanor eller inte.
Började springa igen för någon vecka sedan nu. På påsklovet var det, förresten. Har sprungit fyra gånger. Tog 7,5km spåret i Svaide idag.
Jag har alltid haft en bra grundkondis; haft nära till suget att träna mer; lite motstånd till att snöra på mig skorna, även efter uppehåll. Men har också tänkt att det avtar väl kanske med åldern; den här gången blir det nog segt att komma igång.
Hade telefonen med mig. Inte för att ha koll på hur fort jag sprang, utan för att jag ville springa mer än fyrtio minuter. Stack iväg. Motstånd i bröstet först, lungorna fortfarande ovana att fyllas till brädden. Fick påminna mig själv att ta det lugnt; målet är att hålla igång även om jag måste gå/springa/gå/springa.
När jag sprungit förbi möjligheten att fega in på 5km spåret och kommit fram till nedförsbackarna kände jag hur jag flög fram. Hade bra fart, och upptäckte att jag faktiskt haft det ett tag. Blev lycklig inuti. Kollade hållningen, sträckte lite till på nacken, skakade ut axlar och händer, tightade till grundspänningen i magen som jag håller för höfternas skull. Allt gott. Ostoppbar vid det här laget - kunde ha sprungit hur länge som helst. Tog nedförsbackarna leende och uppförsbackarna som följer med lätthet.
Jag är en urkraft där jag tar mig fram mellan träden - eller i alla fall en del av en urkraft. Jag flyger fram genom skogen som vinden, just ostoppbar. Ett med barren, jorden, gruset och gräset. Lite blött här och var. Spanar koncentrerat efter torraste stället för fötterna. Springer förbi 3,5km skylten -och inser plötsligt att jag har över hälften kvar. Ojdå. Urkraften mattas lite.
Men det var lugnt. Jag sprang resten av sträckan. Vid 6km skylten hade jag egentligen sprungit färdigt kände jag, men urkrafter ebbar inte ut hur som helst. Kollade hållningen igen, justerade, lät medvetenheten vila i området mellan skuldrorna. Skönt. Hade ett leende inom mig.
Jag gjorde inga yviga vinnargester vid mållinjen, men ökade sista biten, sträckte på mig och log fortfarande. Möttes av två glada ungar: "mamma, mamma, vad snabb du är, och pappa tycker du är jätteduktig!!" Det gjorde inget alls. Korv fanns det kvar från grillningen också.
Livet är gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar