Jag och Vera var ju på knattebio häromhelgen, och såg Alfons och Milla. Och det var mysigt. Att luta sig tillbaka till Björn Gustafsson (d.ä.) och hans saktmodiga röst. Att minnas kvällar med Gabbe, för massor av år sedan nu, när vi såg videofilmerna med Alfons och Milla som han fått efter sin kusin, uppkrupna i det vi kallade soffan bara han och jag.
Och jag tänkte att de var tidlösa de där böckerna och filmerna.
Men det är de ju inte.
Satt häromdagen på förskolan där jag jobbar, med ett gäng ungar i soffan och läste. Vi hade bytt ut "Godnatt Alfons Åberg" och "Aja baja, Alfons Åberg" mot "Alfons och hemlige Mollgan". Och som jag skrev när vi hade varit på bio så reagerade jag på hur de berättar för barnen att man (killar) blir retade om de leker med tjejer. Och att tjejer är lipsillar. (Det här visste inte Vera förut, det är jag säker på.) (I och för sig tror jag inte hon vet vad en lipsill är heller, men grundtonen är tydlig.) Den här gången handlar boken om hur Alfons snor pappas pipa och leker tåg med. Ungarna har ju inte en susning om vad en pipa är nuförtiden, inte de här i alla fall, och jag vet inte om jag är den som ska sitta och försöka förklara heller: Jo, det är en grej som man stoppar tobak i, och det är en sorts gift som man suger i sig när man eldar längst fram.. ehh..
De tappade snart intresset, och vi läste något annat istället. Men det fick mig att tänka. På hur det är och hur det blir.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar