Krupp - falsk eller inte!

Tog med oss tjejerna över till nåra grannar igårkväll. Gabbe var inte intresserad som den tonåring han är, men det var supertrevligt; god mat och mycket prat och skratt och ungarna lekte och klockan blev mycket. Bar Vera hela vägen hem, och hon somnade nöjd nästan genast. Estrid med. Ja, och Gabbe också för den delen.

Vera hostade till några gånger, med ett skällande otäckt ljud som det var länge sen jag hörde nu, men det var inte värre än att hon somnade om när jag klappade lite på henne. Men sen vid halvfyra kanske eller så, så vaknade hon och var ledsen, och hostade riktigt sådär ihåligt skällande som
låter så läbbigt, och det vart värre och värre, och hon fick liksom panik litegrann, och så märkte jag att mellan hostningarna så hade hon jättesvårt att andas.

Och jag bar upp henne, och vi gick ner, och efter en stund fick jag ge henne hostmedicin som hon har fått som fungerar avsvällande för luftrören. Men andningssvårigheterna fortsatte. Hon fick ta i jättemycket för att få i sig luft och sedan pressa ut den igen.

Jag var jätterädd. Tänkte att vi skulle ringa ambulans om det blev värre. Gick omkring och bar på henne och öppnade dörren så att hon skulle få frisk luft. Jag såg på hennes ögon att hon var rädd, och det lät fortfarande jätteläskigt och hon fick kämpa med varje andetag. Hon grät och var ledsen.

Stefan var lugnare än jag, andades lugnt och lugnade ner henne också. Medicinen verkade efter en halvtimme kanske, och så småningom somnade hon i min famn i soffan. Andningen fortfarande ansträngd, och var tredje andetag drog hon in en extra gång. Som att hon inte fick i sig tillräckligt med syre de två första andetagen.

Gjorde te och macka, och tänkte att aldrig i livet att jag sover när hon låter sådär. Men så småningom måste jag ha slumrat till, för vid halvsextiden vaknade jag av att det kändes som om nacken var av, och jag bar upp henne i sängen igen och kröp ner bredvid henne.

F-n vad rädd jag var. Hon har varit frisk och hostfri så länge nu, och det har varit så skönt att kunna ta hennes frisk-och-kry-het för givet. Så skönt att få vila i att hon mår bra. Och så kommer det här som en blixt från en klar himmel. Hon har visserligen varit lite snorig i ett par dagar. Men verkligen bara lite (har fått lite perspektiv på snorighet i och med nya jobbet).

Idag har hon varit ok. Lite mer förkylningstrött och hostat litegrann. Fått hostmedicin en gång. Men glad och go som vanligt. Och andats som vanligt.

Nu ligger hon här och snusar och sover så gott, och jag hoppas hoppas hon får göra det hela natten och att hon aldrig behöver ha svårt att andas igen. Någonsin.