Stor dag för lilla Vera - vi gick på bio för första gången. Och hon som har hört hur vi andra, framförallt med Estrid, gått på bio då och då tyckte ju att det var jättespännande såklart - hon skulle få följa med. Eller sölle mä, som hon säger så rart.
Och så var det Alfons, och Milla, och Björn Gustavssons saktmodiga röst. Sköönt tempo; underbar kontrast till nickelodeon eller i princip vad som helst. Och Vera satt där med sin klubba ("fast det inte är lördag, mamma") och tittade med stora ögon. Hon har nyligen lärt känna Alfons i "Godnatt Alfons Åberg", och så spelar vi alfonslotto för fullt, så det var roligt att se dem på film.
Och så är det ju de gamla hederliga programmen, som jag och Gabbe såg på video när han var liten, och de är ju verkligen supermysiga.
Men så såg jag ur Veras perspektiv, avsnittet som handlar om hur Alfons blir retad för att han leker med Milla. Och jag kände hur jag skruvade på mig, för jag tror det var första gången Vera fick berättat för sig hur det ser ut i världen; att man blir retad om man är kille och leker med tjejer, att tjejer gråter och är fjantiga. Det kändes uråldrigt.
Men jag är ganska säker på att hon inte visste det här förut, uråldrigt eller inte. Och det kändes faktiskt inte riktigt lika bra längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar