Vilken häftig känsla!

Har jobbat som förskollärare lite mer än en månad nu. Det är så försummande lite så det knappt gills. Men jag har varit morsa i bra precis sjutton år, och det gills, och jag har alltså lämnat mina egna ungar till förskollärare till höger och vänster i en massa år. Och det är klart att jag har reflekterat många gånger över hur tillitsfulla barn är, som låter sig överlämnas till förskolepersonal de känner mer eller mindre väl på morgnarna.

Rätt hjärtskärande, faktiskt; det enda de har att förlita sig på är egentligen att det man gör faktiskt är det som är det allra bästa. För inte kan man alltid låta dem veta hur mycket hellre man skulle vilja ta tillbaka dem och åka hem istället. För det kan man ju ändå inte. Och så låtsas man istället att det här är superbra!

Och det är klart det är bra, även om jag inte är säker på att det alltid är det allra bästa. Själv skulle jag inte tveka en sekund att vara hemmamamma på heltid tills ungarna är stora. (Nu är ju jag en gammal morsa, så med tillbakaträde in i arbetslivet skulle väl ske ungefär i samband med pensionen, men ändå..)

Men nu får jag se det från den "andra sidan", och när en ettochetthalvt-åring kommer in på morgonen, knappt vaken ibland, i mammas eller pappas famn, med nappen i munnen och gosen under armen, tittar på en och bestämmer sig för att tippa över i ens famn så att föräldern kan gå och jobba, då händer det något i en. Kanske inte tänker så mycket på det just då, för det är bara precis som det ska, och man går iväg tillsammans för att starta upp dagen.

Men sen kommer det tillbaka till en; det är ett stort ögonblick och ett stort förtroende.