Hörde någon säga så för ett tag sedan. Om ett barn. Barnet hörde. Och jag har tänkt på det där. Och på obetänksamma vuxna som naturligtvis egentligen inte menar något illa. Får man hoppas. Men som stämplar barnet som si eller sån.
För de är ju just barn. De testar. Lär sig. Gör bort sig. Vill göra rätt igen, och bra. Gör bort sig igen.
Lite grann som oss vuxna, faktiskt. Vi är ju inte direkt perfekta heller, utan säger plumpa saker, sårar folk (ibland) utan att mena det, går före i köer, felparkerar, dräller muggar omkring oss på våra arbetsplatser...
En unge som reflexmässigt slänger sand över vem som helst som kommer för nära i sandlådan eller dänger till någon med spaden vet oftast att det är fel (om det inte är första gången), och att den kommer att få tillsägelse. Och den slutar. Så småningom; växer och förändras.
Men domen faller över barnet, tror jag, oftare än över den vuxna. "Han är så'n!" Sån sort. Finns inget att göra åt saken. Kommer att slå folk med spadar så fort han/hon får en chans hela livet.
Tänk att få höra det efter sig när man går ut ur fikarummet; surt och dömande: "Hon är sån!" Dåliga skitmänniska som ställer muggar fel. Helt utan hopp.
Kanske borde vi tänka oss lite för ibland. Vi som är vuxna.
2 kommentarer:
Kul att du hade hittat till min lilla blogg! Alltid kul med läsare ju! :D
Ja visst är det underbart med folk som verkligen går in för något helhjärtat! / usandin.blogg.se
tack för kommentaren :) du verkar ha en intressant blogg! kram
Skicka en kommentar