Mamman: Trött men lycklig. Allt hänger ihop. Livet utan kalender artar sig fint. Funderar på om hon måste vara hemma från jobbet imorgon eftersom den yngsta är snorig och förkylningssvettig i pannan. Och på varför fisken som familjen fick till middag blev så äcklig. Det var ju inte meningen...
Pappan: Nere och duschar. Funderar på om mamman verkligen tänker stanna hemma från jobbet om den yngsta inte piggar på sig tills imorgon. Också trött. Möjligen lycklig - skall fråga.
Sonen/tonåringen: Hos en kompis. Funderar antagligen på om mamman tänker säga "Ja, beställ dom där kläderna du har sett för tusentals kronor" eller inte. Vi vet båda att hon kommer att säga så, men att hon behöver tid för att vänja sig vid tanken. Kläderna behövs.
Äldsta dottern: Kan ha somnat nu. Har skaffat sig en ny ovana; att vakna varje gång pappan försöker trassla sig därifrån efter sagor och småprat på kvällen. Och hålla sig vaken. För att sedan gå på toa. Och igen. Och stirra i taket och vänta på att pappan skall komma tillbaka. Såhär har det inte varit förut, men nu har det hänt att mamman sagt "Men det är väl inte så konstigt att du inte kan sova, eftersom du springer upp och ner för trappen och låtsas att du behöver gå på toa!" Och allt detta med ganska irriterad röst.
Yngsta dottern: Sover. Förkylningsklabbig i pannan. Andas genom näsan tack vare nässpray. Tog god tid på sig att somna, dels för att hon inte mår sådär hundra, men också för att hon hade lite trassel att trassla i mammans hår först. Mamman har varit på möte på jobbet under kvällen, och därför hade de en del närhet att ta igen. Nu är det justerat, och ungen sover sött. Mamman också snart.
