Jag bara måste ju skriva något om det här!
Det har blossat upp en debatt kring barns varande och inte varande på förskolan när föräldrarna är lediga, är arbetslösa eller har fått nya småungar. Spännande att följa argumenten.
Men jag skall icke döma, trots att min spontana reaktion är men herregud, är det dagis sak att ta hand om ungarna på heltid bara för att man skaffat sig en unge till?? Det hänger litegrann ihop med att jag tycker att vi föräldrar måste få/ta tillbaka sitt huvudansvar över sina barn. De flesta klarar faktiskt det här. Klarar man det inte så skall man få hjälp. Men jag tycker inte att det skall vara en regel att samhället (skola, förskola, barnomsorg) automatiskt har huvudansvaret för barnen man fått och vad sedan ens ungar gör och inte gör.
Nu har jag många år mellan mina barn, och har inte varit i den sitsen att det har varit jobbigt att ha flera hemma samtidigt. Men argumenten är så konstiga: "visst kan vi gå till lekparken och leka, men sedan måste vi gå hem för att den lilla behöver äta eller bytas på, och då blir ju treåringen ledsen". Jag har också läst att barnen tar skada, bland annat för att de längtar till sina kompisar på dagis hela eftermiddagarna.
Det är nog bara vi här i Sverige som tror att barn tar skada av att längta, ställa upp för varandra och visa hänsyn. Och av att vara hemma med sina föräldrar och kanske bli matad i lekparken så att man klarar sig tills det är dags att gå hem. Själv har jag bytt blöjor på de konstigaste ställen för att vi varit iväg och gjort grejer (även om det är långt mellan barnen), och möjligen är det så att mina barn tagit någon sorts skada av något, men inte av det i alla fall.
Det är jag helt säker på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar