Pratade med familjen om nyårslöften inför den stundande högtiden. (Det är ju flera veckor sen snart; väntar jag lite till så kommer det vara lätt som en plätt att hålla vilket löfte som helst, för då har året snart gått.)
Har egentligen aldrig hållt på med nyårslöften, men tycker att det är kul att tänka på.
Men det kan vara lite svårt att komma på något bra att lova, tycker jag. Något man verkligen vill förändra. Och jag är lite emot just att de flesta skall gå ut på att bli en bättre människa; ännu duktigare liksom, och ännu fler krav att huka sig under. Man skall sluta med det och börja med det. Det är klart att det måste bero på utgångsläget - för en som misshandlar eller mördar människor är ju det perfekta nyårslöftet att sluta med det, kleptomanen kan ju lova att sluta stjäla och rökarna/snusarna har ju sitt givna löfte att bryta vartenda år.
Men vi andra då? Kan man kanske lova att tycka man är tillräckligt bra? Försöka i alla fall.
Och då menar jag inte att jag och några få till är så duktiga, rökfria, vältränade och bra att vi inte har något att förbättra, absolut inte. Men det vore så skönt att bara få räcka till, och duga som man är. Och om man som jag har ett rätt så dominant överjag, som knappt tillåter att man gläds över en hittad femtiolapp eftersom den får en att känna sig som en tjuv, och tänka att den borde jag ju ha satt in till UNICEF eftersom jag nu ändå plockade upp den trots att den helt klart inte tillhörde mig - säkert går det ett barn och gråter och letar - så måste man kanske istället försöka slå sig lite mer lös. Tillåta sig lite mer, helt enkelt. Sluta bekymra sig så mycket och bara le i trygg förvissning om att det är lugnt.
Men hur formulerar man det vid middagsbordet? "I år skall jag tillåta mig själv lite mer, vara lite mer människa och att göra fel lite mer, utan att mentalt sparka mig själv i röven så himla hårt efteråt." Eller "Det här året skall jag skita lite mer i mitt överjag, skaffa barnvakt lite oftare och ett par riktigt skitsnygga skor!" När ungarna frågar vad man har för nyårslöfte så låter det jättekonstigt om man svarar så. Och så kommer dom att undra varför man lovar så konstiga saker och varför man vill ha barnvakt, tycker man inte om att vara hemma med dom? och jag tycker att dina skor är jättefina, mamma, och så måste man förklara och allt kommer bara låta ännu värre..
För egen del låter det lockande, helt klart... men då har man ju det där överjaget som också formulerar löften parallellt: "I år skall jag inte skrika på mina barn en enda gång", "I år skall jag vara jättesnäll mot Stefan hela tiden, och inte tycka att han är fläng en enda gång", "I år skall jag verkligen städa ur källaren", "I år skall jag inte tappa tålamodet bara för att jag är trött, utan gå och lägga mig jättetidigt jämt så att jag bara kan vara gladgladaregladast", osv.
Och då kom jag på det! Jag kanske skall lova att gå och lägga mig tidigare i år. Åtminstone tre kvällar i veckan. Lycklig över att ha hittat ett hanterbart löfte delade jag med mig av mina tankar till resten av familjen. Tonåringen fnös: "meh, det är ju inte meningen att man skall lova något lätt, det skall ju vara en utmaning; det är ju inte särskilt svårt att gå och lägga sig"
Och det är det ju i praktiken inte, men åh, vad roligt; jag visste inte vad jag skulle säga - snacka om att vi bor på varsin planet; Tonåringsplaneten och Trebarnsmorsaplaneten. Det är helt enkelt inte möjligt att förklara hur det kan vara en utmaning att se till att skramla ihop mer än i snitt fem timmar per natt för en som redan sover underbara typ tjugo timmar per dygn. Men jag vet, att så småningom kommer han att veta vad jag pratar om, även om det kanske dröjer många härliga år tills dess.
Jag har fortfarande inte bestämt mig för ett löfte. Kanske att sluta smygwordfeuda på toaletten.
Eller kanske att börja göra det ännu mer... jag får se..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar