Hon ville ha en adventskalender med grejer i, mellanungen. Såklart. Inget konstigt med det. Kompisarna har säkert både sån och chokladkalender. Men Estrid äter inte godis, och har en morsa som tröttnat på plastgrejer man ska ha bara för att ha.
Funderade en stund ändå. Tvåhundra spänn styck ungefär. Sexhundra då till alla tre. Innan julaftons morgon ens har börjat.
Jamen gör en själv då, en presentkalender! Ja, det är väl klart jag kan. Få se, det blir tjugofyra paket, nej just ja, sjuttiotvå paket då till alla tre. Innan julaftons morgon ens har börjat.
Något inom mig gör att det tar stopp. Det är för mycket ska ha.
Så tråkmorsan sätter sig och gör en egen kalender, på sitt eget vis. Tjugofyra små brev. Inget som varken Gabbe eller Vera vill ha, men som Estrid är i stort behov av:
tjugofyra små brev, som alla innehåller fragment som tillsammans bildar fina ord eller meddelanden: Du är det bästa jag vet! På tisdag går vi och badar! eller På lördag åker vi till stan du och jag.
I lördags var det den lördagen då det var dags att åka till stan. Hon och jag. Men först hade hon blivit medbjuden av sin bästis att gå på förhandsvisning av Mästerkatten i stövlarna (Såå rolig, mamma, den vill jag ha!!), så jag snodde runt och gjorde en del ärenden själv först. Sen var det hon och jag.
Hon köpte julklappar till familjen, för utöver de hon gjort på slöjden så ville hon också köpa något. Självklart. Vi stökade undan själva shoppandet ganska snart, och så gick vi och fikade där i Hästbacken. Chai latte, varm choklad och maräng. Saffransbiscotti. Varmt och skönt därinne satt vi och var nöjda med hur glada vi visste att alla skulle bli.
Så mysigt! Så förbereder man sig för julen!
Kanske att hon faktiskt ändå skulle vilja ha en "PetShop"-kalender, hellre än mina små brev, alla omsorgsfullt förseglade med bokmärken och hopknutna till en bunt med rött sidenband. Men jag börjar mer och mer känna att tid faktiskt är det bästa vi kan ge varandra. Inte bara till jul såklart, men det är bra ibland, tycker i alla fall jag, att fundera lite på vad det handlar om. Det är så lätt att säga att julen är barnens högtid, och så lämnar vi bort dom så vi kan få flänga runt och städa, baka, pyssla och handla själva. Så det går fort och blir klart.
Och det är klart man kan göra så ibland. Om det behövs. Men det är inte så jag vill ha det. Hellre göra allt det där tillsammans. Det kanske inte blir lika rent, går lika fort och bullarna kanske inte alla blir lika snygga. Men vad fan.. gör det så mycket då? När jag tänker tillbaka på min egen barndoms jular så är det ju knappast golven och fönstren jag minns, hur rena eller skitiga de var. Däremot minns jag när vi satt allihop tillsammans i köket och gjorde marsipanfigurer som vi doppade i choklad. Minns de stora runda kakorna av risbräck som mamma gjorde, och som hon band röda sidenband i och gav bort i present. Minns lutfisken (som jag gömde i den goda potatisen och såsen) och att pappa tyckte om (och det gör han fortfarande) dopp i grytan och ville att jag skulle smaka. Det gör jag aldrig om, men det jag minns är ju det där man gjorde tillsammans, även om det kanske inte alltid bara var Madicken-idylligt.
Så kanske en vacker dag min lilla Estrid förlåter mig för att jag inte köpte den där genvägen fram till jul, full i plastgrejer som hon kanske skulle leka med en gång, men sedan förmodligen försvinna bland allt det andra på skrivbordet. Kanske hon till och med samma vackra dag kan tänka att häftigt, min morsa gjorde faktiskt tid för mig, för oss, mitt i julrushen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar