Wordfeud

Hur kul som helst!

Min syster Eva frågade för några veckor sen om jag spelade. Ehh, nej, vaddå? Men jo, jag skulle ladda ner och vara med såklart. Och påminnelsen kom och jajustja, wordfeud ja. Kollade på facebook, men hittade inte. Nehej, på mobilen visst, men självklart.

Och nu spelar jag! Och får så mycket stryk, både av Eva, min andra syster Maria och av min Gabbe. Har väl vunnit någon match hit och dit sådär, och det var väl kul, men väger knappast upp alla förluster. Och det retar mig till vansinne, eftersom det är jag som är ordnörden i familjen. Inte längre, tydligen..

Men det är roligt, och häftigt faktiskt tycker jag. Tänk vilken tid vi lever i.

Jag som är så gammal att jag kommer ihåg när min storasyster kom hem från ett kalas och med stora ögon och stor inlevelse berättade att den här kompisen hon varit hos hade en maskin hemma, som man kunde spela in teveprogrammen på!! Tänk att ha varit med om något sådant! Och tänk när man kunde hyra en moviebox när man hyrde film. Ett par hundra spänn fick man lägga i depositionsavgift på Reno, så att man skulle kunna se filmen man hyrde om man nu kom från så fattiga och olyckliga omständigheter att man inte ägde en egen maskin. Och nu kan man spela spel med sina nära och kära även om de befinner sig hur långt bort som helst.

Försvarar mig i fikarummet mot påhoppet Gud, vad alla håller på med sina mobiler: Jag spelar brädspel. Alfapet. Mot min syster, och jag håller på att förlora.

Med simning på schemat

Estrid går i trean nu, på Romaskolan, och hon har det så bra där, och jag är så himla glad för det!

Först och främst har hon världens för henne bästa fröken som har bra hand med klassen och som ger lagom stort ansvar och lagom stora utmaningar, så att hon känner att hon lyckas och utvecklas. Hon lyckas hålla Estrids nyfikenhet vid liv även i trean, och det händer fortfarande att tycker att det skall bli spännande att gå till skolan för att fortsätta med något de håller på med.

Tänk om alla ungar fick ha det så - det är så fruktansvärt många som får tröttna så tidigt, och sedan tillbringa år ut och år in i skolbänken och bara vänta på att det skall ta slut. Vilket otroligt slöseri med energi, kreativitet, lust, självkänsla och ungdom!

Jag hoppas, hoppas att den lärare som tar över klassen när de börjar fyran är lika skicklig, och jag hoppas, hoppas att Vera får det lika bra när det är dags för henne att börja skolan.

Sen har de simning på schemat varje vecka, och det tycker jag också är fantastiskt. I ettan och tvåan hade de simning en gång i veckan sex veckor i rad till exempel, men nu finns det alltså på schemat för hela året. I övrigt ser de till att barnen får lärare med rätt utbildning för rätt ämne i så stor utsträckning som möjligt, och är med i olika projekt, väntar författarbesök mm.

Det är nästan för bra för att vara sant. Och det gör ingenting alls - tack alla fantastiska, engagerade lärare!!

Vilken häftig känsla!

Har jobbat som förskollärare lite mer än en månad nu. Det är så försummande lite så det knappt gills. Men jag har varit morsa i bra precis sjutton år, och det gills, och jag har alltså lämnat mina egna ungar till förskollärare till höger och vänster i en massa år. Och det är klart att jag har reflekterat många gånger över hur tillitsfulla barn är, som låter sig överlämnas till förskolepersonal de känner mer eller mindre väl på morgnarna.

Rätt hjärtskärande, faktiskt; det enda de har att förlita sig på är egentligen att det man gör faktiskt är det som är det allra bästa. För inte kan man alltid låta dem veta hur mycket hellre man skulle vilja ta tillbaka dem och åka hem istället. För det kan man ju ändå inte. Och så låtsas man istället att det här är superbra!

Och det är klart det är bra, även om jag inte är säker på att det alltid är det allra bästa. Själv skulle jag inte tveka en sekund att vara hemmamamma på heltid tills ungarna är stora. (Nu är ju jag en gammal morsa, så med tillbakaträde in i arbetslivet skulle väl ske ungefär i samband med pensionen, men ändå..)

Men nu får jag se det från den "andra sidan", och när en ettochetthalvt-åring kommer in på morgonen, knappt vaken ibland, i mammas eller pappas famn, med nappen i munnen och gosen under armen, tittar på en och bestämmer sig för att tippa över i ens famn så att föräldern kan gå och jobba, då händer det något i en. Kanske inte tänker så mycket på det just då, för det är bara precis som det ska, och man går iväg tillsammans för att starta upp dagen.

Men sen kommer det tillbaka till en; det är ett stort ögonblick och ett stort förtroende.

Jo, det är mycket nu,,,

.. och jag hinner inte skriva om det. Trots att det vilar ett rofyllt lugn över tillvaron.

Men lugnet fylls av sköna saker, oftast, även om vi liksom kan ta dem lite en i taget. Wordfeud är det nya roliga istället för schack. Och nu spelar jag ju inte bara mot Gabbe, utan mot mina systrar i Stockholm också, och det är ju hur roligt som helst!

Men sen simmar vi, springer (inte riktigt lika ofta som jag skulle vilja), Estrid rider, Gabbe tränar och övningskör och lilla Vera älskar att vara med ute i skogen och plocka svamp. Titta vilken vacker, mamma..

Ja, och så byggs det nu också. Grunden är snart klar, väggarna står väl på tur, och vi håller på att välja badrumsgrejer och kakel och klinker för fullt. Hade nästan gett upp hoppet, men nu är det igång! Och en traktor hade de lämnat kvar i trädgården till tjejernas stora förtjusning..

Njuter av hösten också. Den klara luften, eftermiddagsljuset och ljudet av vinden i träden när man skall sova. Helt underbart! Imorse var det mörkt när jag gick till jobbet. Regnvåt gata, lite rassel i träden mörkt. Friskt, men inte kallt. Vet inte vad det är med den här tiden på året. Kanske för att jag är född på hösten? Men det är något med skolstarten också när jag var liten. Skolstart, nystart... Något är det.

Kul på hjul!





Svamplycka

Ikväll har huset fyllts av den underbara doften av trattkantareller och trumpetsvamp. Jag, Estrid, Vera, Farfar och BrittMarie åkte ut i skogen efter jobbet. Fika med såklart. Parkerade utefter vägen och traskade rakt in i skogen.

Jag hade väckt Vera på dagis för att vi skulle hinna iväg, så hon var inte på sitt allra bästa humör, även om hon tyckte att det var mysigt att vara ute i skogen. Fick kånka runt med henne på höften ett bra tag för att det var så svårframkomligt. Ingen svamp hittade vi först heller, så efter en knapp timme hojtade jag till de andra att det var fikadags. Då var jag rätt mör, redo att åka hem.

Farfar gick en sväng åt andra hållet, bara för att kolla läget, och där minsann, bredde ett paradis av godsaker ut sig för våra fötter. Åtminstone hittade vi en hel del svamp. Krälandes på alla fyra med nävarna fulla ropade jag på Estrid "Kom hit med korgen igen, det finns massor här!" Varpå hon svarade "Här också!"

Rusiga av lycka. Vera med: "Jag plockar osså svamp, mamma!"

Och Gabbe är också lycklig. Han var inte ute i skogen med oss, men njöt av fångsten på macka lite senare. Stefan också lycklig fast han inte var med. Åtminstone skrattade han åt mig.

En grej jag tänkte på bara, var hur stämningen förändrades. Vi som vanligen snicksnackar glatt och småpratar om det och det blev som förbytta så snart vi klev ut ur bilen. Jakten hade börjat. Tysta och med nedåtvända blickar sökte vi marken. Svampsäsongen förvandlar vanliga hyggliga människor till psychos. Mer eller mindre.

Glada psychos, dock.

Nioårskris?

Det kan vara nioårskrisen.

Estrid kan plötsligt inte sova själv. Eller, hon kan, men det tar lång tid och hon får alldeles för lite sömn. Vi också.

Har aldrig kört någon "femminutersmetod" med barnen. Och vi har velat ha det så; lite läsning och lite snicksnack och så sova. Det är ju liksom en liten värdefull stund som man har på tu man hand med ungarna sina. Man har oftast inte så många sådana under en vanlig arbetsvecka annars.

Men plötsligt funkar det inte som det brukar: Estrid vaknar när Stefan går ut därifrån, och sen kan hon alltså inte somna om. Vanligtvis brukar hon vakna till lite grann, och sedan somna om igen innan man lämnat rummet.

Sen kom jag på det där med nioårskrisen, fast jag hade för mig att det var elvaårskris. Och jag kom ihåg att det tydligen är en känslig ålder (det också), som ofta ger upphov till oro, ångest och rädsla inför saker som man förut inte alls varit rädd för. Har nu läst massor av mammor (!) som skrivit om sina nioåringar och berättat hur de plötsligt inte kan sova, vara ensamma eller som över en natt förvandlats från glada och godmodiga barn till ängsliga, rädda och lite ångestfyllda.

Men det går över (till skillnad från trotsåldern). Det verkar som om man i den här åldern börjar inse att folk runt omkring en, föräldrar, synskon och andra, kan dö till exempel. Att det som vi lever i just nu inte kommer att vara för alltid, utan att saker och ting förändras. Och det är ju en tuff insikt.

Faktiskt.

Mysigast med sällis!

"Han är sån!"

Hörde någon säga så för ett tag sedan. Om ett barn. Barnet hörde. Och jag har tänkt på det där. Och på obetänksamma vuxna som naturligtvis egentligen inte menar något illa. Får man hoppas. Men som stämplar barnet som si eller sån.

För de är ju just barn. De testar. Lär sig. Gör bort sig. Vill göra rätt igen, och bra. Gör bort sig igen.

Lite grann som oss vuxna, faktiskt. Vi är ju inte direkt perfekta heller, utan säger plumpa saker, sårar folk (ibland) utan att mena det, går före i köer, felparkerar, dräller muggar omkring oss på våra arbetsplatser...

En unge som reflexmässigt slänger sand över vem som helst som kommer för nära i sandlådan eller dänger till någon med spaden vet oftast att det är fel (om det inte är första gången), och att den kommer att få tillsägelse. Och den slutar. Så småningom; växer och förändras.

Men domen faller över barnet, tror jag, oftare än över den vuxna. "Han är så'n!" Sån sort. Finns inget att göra åt saken. Kommer att slå folk med spadar så fort han/hon får en chans hela livet.

Tänk att få höra det efter sig när man går ut ur fikarummet; surt och dömande: "Hon är sån!" Dåliga skitmänniska som ställer muggar fel. Helt utan hopp.

Kanske borde vi tänka oss lite för ibland. Vi som är vuxna.

Hur tänker man då?

Öppnade på förskolan imorse. Tidigt upp - tidigt hem. Passar bra en fredag. Eller vilken annan dag som helst.

Rast. Fixar en kopp te. Tänker att jag skall kolla så att vattnet i termosen verkligen är varmt, eftersom jag inte gillar när teet gjorts på ljummet vatten. Häller vattnet över tummen för att kolla detta.

Hur tänker man då??

Och jo, det var varmt. Riktigt varmt.

15-timmarsregeln

Jag bara måste ju skriva något om det här!

Det har blossat upp en debatt kring barns varande och inte varande på förskolan när föräldrarna är lediga, är arbetslösa eller har fått nya småungar. Spännande att följa argumenten.

Men jag skall icke döma, trots att min spontana reaktion är men herregud, är det dagis sak att ta hand om ungarna på heltid bara för att man skaffat sig en unge till?? Det hänger litegrann ihop med att jag tycker att vi föräldrar måste få/ta tillbaka sitt huvudansvar över sina barn. De flesta klarar faktiskt det här. Klarar man det inte så skall man få hjälp. Men jag tycker inte att det skall vara en regel att samhället (skola, förskola, barnomsorg) automatiskt har huvudansvaret för barnen man fått och vad sedan ens ungar gör och inte gör.

Nu har jag många år mellan mina barn, och har inte varit i den sitsen att det har varit jobbigt att ha flera hemma samtidigt. Men argumenten är så konstiga: "visst kan vi gå till lekparken och leka, men sedan måste vi gå hem för att den lilla behöver äta eller bytas på, och då blir ju treåringen ledsen". Jag har också läst att barnen tar skada, bland annat för att de längtar till sina kompisar på dagis hela eftermiddagarna.

Det är nog bara vi här i Sverige som tror att barn tar skada av att längta, ställa upp för varandra och visa hänsyn. Och av att vara hemma med sina föräldrar och kanske bli matad i lekparken så att man klarar sig tills det är dags att gå hem. Själv har jag bytt blöjor på de konstigaste ställen för att vi varit iväg och gjort grejer (även om det är långt mellan barnen), och möjligen är det så att mina barn tagit någon sorts skada av något, men inte av det i alla fall.

Det är jag helt säker på.

Familjens status

Mamman: Trött men lycklig. Allt hänger ihop. Livet utan kalender artar sig fint. Funderar på om hon måste vara hemma från jobbet imorgon eftersom den yngsta är snorig och förkylningssvettig i pannan. Och på varför fisken som familjen fick till middag blev så äcklig. Det var ju inte meningen...

Pappan: Nere och duschar. Funderar på om mamman verkligen tänker stanna hemma från jobbet om den yngsta inte piggar på sig tills imorgon. Också trött. Möjligen lycklig - skall fråga.

Sonen/tonåringen: Hos en kompis. Funderar antagligen på om mamman tänker säga "Ja, beställ dom där kläderna du har sett för tusentals kronor" eller inte. Vi vet båda att hon kommer att säga så, men att hon behöver tid för att vänja sig vid tanken. Kläderna behövs.

Äldsta dottern: Kan ha somnat nu. Har skaffat sig en ny ovana; att vakna varje gång pappan försöker trassla sig därifrån efter sagor och småprat på kvällen. Och hålla sig vaken. För att sedan gå på toa. Och igen. Och stirra i taket och vänta på att pappan skall komma tillbaka. Såhär har det inte varit förut, men nu har det hänt att mamman sagt "Men det är väl inte så konstigt att du inte kan sova, eftersom du springer upp och ner för trappen och låtsas att du behöver gå på toa!" Och allt detta med ganska irriterad röst.

Yngsta dottern: Sover. Förkylningsklabbig i pannan. Andas genom näsan tack vare nässpray. Tog god tid på sig att somna, dels för att hon inte mår sådär hundra, men också för att hon hade lite trassel att trassla i mammans hår först. Mamman har varit på möte på jobbet under kvällen, och därför hade de en del närhet att ta igen. Nu är det justerat, och ungen sover sött. Mamman också snart.

Härliga helg!

Guud, vilken härlig helg!

Svampplockningen blev ett fiasko - hann bara ut ur bilen så attackerades vi av skräckfilmsbetonat mycket mygg. Det var bara att hoppa in fort igen och stänga dörrarna. Gasade iväg och hoppades att åtminstone en del av dem skulle få allergiska besvär av avgaserna.

Vera ville inte åka hem alls, så vi åkte till Norrlanda fornstugor istället och bara fikade. Helt magiskt. Runt omkring oss hotade de blåsvarta molnen, men på gräset där vi bredde ut vår picknickfilt vilade solen. Alldeles tyst runt omkring, och doften av tjära fick mig att minnas mina övernattningar på Stavgard dit vi åkt med skolungarna och levt järnåldersliv några gånger. Vera lycklig. Skuttade runt och tittade på allt och smaskade kex och bara någon enstaka traktor bröt tystnaden i den lilla tidsbubblan där vi vilade en liten stund.

Sen hem och grilla, fixade glass till efterrätt, sms på mobilen och vänner som kom över och stannade länge och glada.

Idag hade jag och Estrid bestämt oss för att ta förmiddagen för oss själva. Hon fick välja mellan några olika alternativ, och bestämde sig med skuttande glädje för fornsalen, så fornsalen blev det. Jättemysigt att knata runt med bara henne en stund, och vi hann äta pannkakor och bröd med supergoda röror innan vi var tvungna att hasta uppför backarna igen så hon inte skulle bli sen till kompisens kalas.

Och så har jag faktiskt hunnit med lite trädgårdsjobb! Ohyggligt nöjd över detta, trots att det bakom ordet trädgårdsjobb egentligen bara döljer sig "klippa ner hallonbuskarna". Dock det!