Målmedvetenhet

Gabbe vill bli snickare. Går första året på byggprogrammet nu. Hur häftigt som helst.

Min pappa är snickare. Jesus var det. Bra förebilder.

Kommer ihåg en dag för ungefär ett år sen, när Gabbe kom hem från skolan och sa att "Nu har jag valt!" Visste ju att han skulle välja bygg, men undrade vad han valt i andra och tredje hand. "Ingenting" blev svaret. Odramatiskt. "Ingenting" ekade jag. Dramatiskt. Frågade med svett i pannan och halvgäll röst hur han tänkt sig det om han inte kom in, och vad skulle han göra då osv. "Men det är ju det enda jag vill". Enkelt.

Han kom in. Lycklig. Och för första gången i hela sin skoltid tror jag han är riktigt motiverad att plugga. Ansträngningen har liksom fått en verklighetsanknytning som driver honom. Han pluggar fortfarande inte ihjäl sig. Men missar inte en lektion i onödan. (Det gjorde han i och för sig inte förut heller. Heder åt honom!)





Nu har han valt igen. Inriktning den här gången. Det han allra helst vill gå är husbyggnad. Typ. Han har gjort andra- och tredjehandsval den här gången. Naturligtvis är det han vill gå det som är svårast att komma in på. Och jag hoppas och hoppas så, att han kommer in.

Och jag beundrar hans målmedvetenhet. Hade verkligen inte den blekaste aning om vad jag ville med resten av livet när jag gick ut nian. Eller gymnasiet. Eller några år senare. Arbetsmarknaden såg annorlunda ut då i och för sig; man kunde unna sig att jobba runt lite på ett annat sätt och det var fortfarande inte omöjligt att få ett jobb utan högskoleutbildning. Jag var väl 29, tror jag, när jag kom in på lärarhögskolan.

Och jag funderar fortfarande på om det är det jag skall ägna mig åt resten av livet.