Fredag:3 presenter inhandlade till Estrids födelsedag
3 hemma i huset: Estrid på fest och Gabbe på fest
3 minuter innan jag somnade på soffan i Stefans knä (när ungarna kommit hem)
Lördag: 10 km joggning. Estrid var med på cykel. Hennes förtjänst att jag kom iväg, eftersom jag
tänkte låta regnet hindra mig. Sprang upp till stall Dalhem på stora vägen och in bakom
hagarna, och järnvägsbanken hem. Superskönt.
10 poäng till middagen; Stefan gjorde fläskfilé, jättegod sallad och klyftpotatis. Just det,
vitlöksbröd också..
10 minuter innan jag somnade med Vera uppe i vår säng
10 timmar innan jag vaknade på söndagmorgon
Söndag: 2 minuter innan jag ville upp och dricka te. Vera jättegosig och ville bara ligga kvar.
2 skivor rostat bröd till frukost. Smör, marmelad och ost.
2 minuter innan jag var hungrig igen. Är ju van att äta gröt eller fil och mûsli; då klarar man
lite längre
2 timmar kvar innan jag skall ut och ta en ny runda i spåret. Inte lika långt som igår, men lite
mysjogg för att mjuka upp kroppen igen. Blir skönt.
söndag 29 april 2012
lördag 28 april 2012
Tandtroll har inga ögon
Nej, inte med en treårings logik i alla fall.
Efter paketleken igårkväll skulle vi borsta tänder och allt det där man gör innan man går och lägger sig. Och eftersom hon är i varför-fasen, lilla Vera, så kom frågorna nu också; "men varför måste man borsta tänderna då, mamma?" osv. (Ikväll igen)
Vet inte riktigt hur vi kom in på det där med tandtrollen; kanske när hon frågade varför tänderna går sönder om man inte borstar, men när hon frågade hur dom ser ut så svarade jag såklart att de är så små att de inte syns, för det vet ju alla att så är det.
Efter en liten stund säger hon: "Tandtrollen har inga ögon!".
Och det är klart de inte kan ha några ögon, om de inte kan synas.
Tänkte inte på det :)
Efter paketleken igårkväll skulle vi borsta tänder och allt det där man gör innan man går och lägger sig. Och eftersom hon är i varför-fasen, lilla Vera, så kom frågorna nu också; "men varför måste man borsta tänderna då, mamma?" osv. (Ikväll igen)
Vet inte riktigt hur vi kom in på det där med tandtrollen; kanske när hon frågade varför tänderna går sönder om man inte borstar, men när hon frågade hur dom ser ut så svarade jag såklart att de är så små att de inte syns, för det vet ju alla att så är det.
Efter en liten stund säger hon: "Tandtrollen har inga ögon!".
Och det är klart de inte kan ha några ögon, om de inte kan synas.
Tänkte inte på det :)
fredag 27 april 2012
Paketleken - tips till alla er med en treåring på halsen
Köpte en liten present till Vera när vi var på stan idag. Ingenting egentligen, en liten glasnalle i en söt ask, bara för att.
Det var Estrids shoppingrunda, och det var nya ridhandskar och halsband och mobilväskor och grejer, så jag tänkte väl att något litet kan hon väl ha också den lilla.
Men hon tyckte det var lite konstigt, Vera, att få en present som inte var inslagen med snöre. Så när vi kom hem var det inget annat att göra än att ta fram presentsnöre och vira in den lilla asken och så knyta ihop med rosett.
Tvåhundra gånger: "Här Vera, får du en present!!" Mamman jättelycklig på rösten och Vera lika glad och spelat överraskad varje gång hon öppnade. "Vad tror du att det är i paketet, då?" "Jag vet inte!" kom svaret, lika förväntansfullt som om hon verkligen inte vetat vad det var.
Så alltså, vill du roa en treåring i timmar, ta fram en liten ask, en bit snöre som du knyter i rosett, och sen är lyckan gjort. Jag tror du kan skippa glasnallen; det funkar nog med vad som helst du hittar därhemma.
Det var Estrids shoppingrunda, och det var nya ridhandskar och halsband och mobilväskor och grejer, så jag tänkte väl att något litet kan hon väl ha också den lilla.
Men hon tyckte det var lite konstigt, Vera, att få en present som inte var inslagen med snöre. Så när vi kom hem var det inget annat att göra än att ta fram presentsnöre och vira in den lilla asken och så knyta ihop med rosett.
Tvåhundra gånger: "Här Vera, får du en present!!" Mamman jättelycklig på rösten och Vera lika glad och spelat överraskad varje gång hon öppnade. "Vad tror du att det är i paketet, då?" "Jag vet inte!" kom svaret, lika förväntansfullt som om hon verkligen inte vetat vad det var.
Så alltså, vill du roa en treåring i timmar, ta fram en liten ask, en bit snöre som du knyter i rosett, och sen är lyckan gjort. Jag tror du kan skippa glasnallen; det funkar nog med vad som helst du hittar därhemma.
torsdag 26 april 2012
Katten snarkar!
Vår katt låter nu för tiden. Och det är inget rart litet "mjau" då och då; han jamar jämt och ständigt. Men så har han börjat snarka också. När han är vaken, liksom. Ja, när han sover också. Hans nya favorithobby verkar dessutom vara att sova nära mig. Det resulterar i att jag själv får väldigt svårt att sova; dels snarkar han väldigt högt och dels är jag livrädd att han skall sluta andas, för så låter det. Och jag vågar inte sova då, för jag tycker om honom (fast jag inte tycker om ljudet alls, faktiskt har börjat hata), och vill inte att han skall dö. Absolut inte.
Ligger där och känner hur det sticker i skinnet av stress av att han kanske håller på och dör, för det kan verkligen låta så, samt för att jag vet att jag kommer att vara jättetrött imorgon också eftersom jag inte kan somna. För trött för att schasa ut honom eller bära bort honom. Det vill jag ju heller inte göra, för om han nu faktiskt skulle dö så är ju inte det det sista jag vill ha gjort honom; fått honom att känna sig äcklig och oälskad.
Hans andra favorithobby är att tvätta sig i skrevet. Det här är inget nytt; jag kan nästa lova att även en klinisk undersökning skulle visa att han sitter på ett av Sveriges i särklass renaste. Varken du eller jag har en chans här. Nu för tiden låter den här tvättningen han ägnar sig åt jättemycket, och av någon anledning så är det som att på sistone så vill han helst hålla till någonstans i närheten av mig.
Kombinationen av slafset i själva tvättandet och det här glufsiga snarkande ljudet han har lagt sig till med, och som faktiskt är ganska högt, är knappt hanterbart. Om han åtminstone kunde tvätta sig ute, så man slapp höra!
Jag får ont i magen, tänker elaka tankar och får dåligt samvete.
Ligger där och känner hur det sticker i skinnet av stress av att han kanske håller på och dör, för det kan verkligen låta så, samt för att jag vet att jag kommer att vara jättetrött imorgon också eftersom jag inte kan somna. För trött för att schasa ut honom eller bära bort honom. Det vill jag ju heller inte göra, för om han nu faktiskt skulle dö så är ju inte det det sista jag vill ha gjort honom; fått honom att känna sig äcklig och oälskad.
Hans andra favorithobby är att tvätta sig i skrevet. Det här är inget nytt; jag kan nästa lova att även en klinisk undersökning skulle visa att han sitter på ett av Sveriges i särklass renaste. Varken du eller jag har en chans här. Nu för tiden låter den här tvättningen han ägnar sig åt jättemycket, och av någon anledning så är det som att på sistone så vill han helst hålla till någonstans i närheten av mig.
Kombinationen av slafset i själva tvättandet och det här glufsiga snarkande ljudet han har lagt sig till med, och som faktiskt är ganska högt, är knappt hanterbart. Om han åtminstone kunde tvätta sig ute, så man slapp höra!
Jag får ont i magen, tänker elaka tankar och får dåligt samvete.
onsdag 25 april 2012
Kärlek på jobbet
En liten pojke på jobbet, två år gammal, hejdar sig idag, mitt i steget, vänder sig mot mig och säger "Jag älskar dig".
Bara så, klart, inget mer. Fortsatte med det han höll på med.
Rara barn!
Bara så, klart, inget mer. Fortsatte med det han höll på med.
Rara barn!
tisdag 24 april 2012
Vera Varför
Har glömt "varför-perioden". Tror inte heller att den varit riktigt så uttalad hos de andra två som hos den här yngsta. Hon frågar verkligen "varför" i det oändliga. Hur kul som helst. Svårt att svara till slut, bara. Följande utspelade sig i måndags på väg till dagis/jobbet:
V: Det kommer bil, mamma! (hon tar min hand och drar mig mot vägkanten)
Jag: Det är ingen fara, de kör därute på stora vägen.
V: Varför då?
Jag: Tja, det går väl lite fortare då. Än att åka härinne bland husen.
V: Jamen varför, mamma?
Jag: Varför dom kör?
V: Ja, varför?
Jag: De skall väl till jobbet och dagis kanske, precis som vi.
V: Varför då?
Jag: De behöver jobba och tjäna pengar kan jag tro.
V: Jamen varför?
Jag har verkligen försökt att hålla ut längre än henne, men det har hittills varit omöjligt. Idag gjorde vi en cykelutflykt eftersom jag slutade tidigt och vårvädret hade bestämt sig för att vara underbart. Packade med oss lite mellis och tog cykeln utefter järnvägsbanken till skogen. På vägen hem hade hon plockat med sig en kotte:
V: Jag skalar kotten till ekorren, mamma!
Jag: Jaha, vad snäll du är!
V: Ja, men var är den?
Jag: Jag vet inte riktigt; jag har inte sett någon ekorre.
V: Varför då?
Jag: Jag vet inte. Det kanske inte finns någon ekorre just här.
V: Men varför? Den bor ju i granen.
Jag blir full i skratt när jag förstår att det är visan hon har fått sina ekorrkunskaper ifrån: Jo, det förstås. Men den kanske inte är hemma just nu.
V: Men var är den då?
Jag: Hos en kompis, kanske, i en annan gran.
V: Jamen varför, mamma?
I det oändliga.
Gott om tid är bra att ha med småungar!
V: Det kommer bil, mamma! (hon tar min hand och drar mig mot vägkanten)
Jag: Det är ingen fara, de kör därute på stora vägen.
V: Varför då?
Jag: Tja, det går väl lite fortare då. Än att åka härinne bland husen.
V: Jamen varför, mamma?
Jag: Varför dom kör?
V: Ja, varför?
Jag: De skall väl till jobbet och dagis kanske, precis som vi.
V: Varför då?
Jag: De behöver jobba och tjäna pengar kan jag tro.
V: Jamen varför?
Jag har verkligen försökt att hålla ut längre än henne, men det har hittills varit omöjligt. Idag gjorde vi en cykelutflykt eftersom jag slutade tidigt och vårvädret hade bestämt sig för att vara underbart. Packade med oss lite mellis och tog cykeln utefter järnvägsbanken till skogen. På vägen hem hade hon plockat med sig en kotte:
V: Jag skalar kotten till ekorren, mamma!
Jag: Jaha, vad snäll du är!
V: Ja, men var är den?
Jag: Jag vet inte riktigt; jag har inte sett någon ekorre.
V: Varför då?
Jag: Jag vet inte. Det kanske inte finns någon ekorre just här.
V: Men varför? Den bor ju i granen.
Jag blir full i skratt när jag förstår att det är visan hon har fått sina ekorrkunskaper ifrån: Jo, det förstås. Men den kanske inte är hemma just nu.
V: Men var är den då?
Jag: Hos en kompis, kanske, i en annan gran.
V: Jamen varför, mamma?
I det oändliga.
Gott om tid är bra att ha med småungar!
söndag 22 april 2012
Jag - en urkraft
Har inte sprungit på hela vintern. Minns inte ens om jag sprang mycket i somras, men vet att jag bestämde mig redan då för att låta året bli en tid för nedvarvning, inlyssnande, och med heltidsjobb, familj, trasslande höfter och barn har löpningen fått stå tillbaka.
Jag har simmat litegrann, och yogat. Eller, utövat asanor, snarare. Bra för höfterna, hela kroppen och hela mig. Framför allt hela mig. Jag älskar det. Och låter här-i-nuet-varandet bli en del av dagen. Varje dag - asanor eller inte.
Började springa igen för någon vecka sedan nu. På påsklovet var det, förresten. Har sprungit fyra gånger. Tog 7,5km spåret i Svaide idag.
Jag har alltid haft en bra grundkondis; haft nära till suget att träna mer; lite motstånd till att snöra på mig skorna, även efter uppehåll. Men har också tänkt att det avtar väl kanske med åldern; den här gången blir det nog segt att komma igång.
Hade telefonen med mig. Inte för att ha koll på hur fort jag sprang, utan för att jag ville springa mer än fyrtio minuter. Stack iväg. Motstånd i bröstet först, lungorna fortfarande ovana att fyllas till brädden. Fick påminna mig själv att ta det lugnt; målet är att hålla igång även om jag måste gå/springa/gå/springa.
När jag sprungit förbi möjligheten att fega in på 5km spåret och kommit fram till nedförsbackarna kände jag hur jag flög fram. Hade bra fart, och upptäckte att jag faktiskt haft det ett tag. Blev lycklig inuti. Kollade hållningen, sträckte lite till på nacken, skakade ut axlar och händer, tightade till grundspänningen i magen som jag håller för höfternas skull. Allt gott. Ostoppbar vid det här laget - kunde ha sprungit hur länge som helst. Tog nedförsbackarna leende och uppförsbackarna som följer med lätthet.
Jag är en urkraft där jag tar mig fram mellan träden - eller i alla fall en del av en urkraft. Jag flyger fram genom skogen som vinden, just ostoppbar. Ett med barren, jorden, gruset och gräset. Lite blött här och var. Spanar koncentrerat efter torraste stället för fötterna. Springer förbi 3,5km skylten -och inser plötsligt att jag har över hälften kvar. Ojdå. Urkraften mattas lite.
Men det var lugnt. Jag sprang resten av sträckan. Vid 6km skylten hade jag egentligen sprungit färdigt kände jag, men urkrafter ebbar inte ut hur som helst. Kollade hållningen igen, justerade, lät medvetenheten vila i området mellan skuldrorna. Skönt. Hade ett leende inom mig.
Jag gjorde inga yviga vinnargester vid mållinjen, men ökade sista biten, sträckte på mig och log fortfarande. Möttes av två glada ungar: "mamma, mamma, vad snabb du är, och pappa tycker du är jätteduktig!!" Det gjorde inget alls. Korv fanns det kvar från grillningen också.
Livet är gott.
Jag har simmat litegrann, och yogat. Eller, utövat asanor, snarare. Bra för höfterna, hela kroppen och hela mig. Framför allt hela mig. Jag älskar det. Och låter här-i-nuet-varandet bli en del av dagen. Varje dag - asanor eller inte.
Började springa igen för någon vecka sedan nu. På påsklovet var det, förresten. Har sprungit fyra gånger. Tog 7,5km spåret i Svaide idag.
Jag har alltid haft en bra grundkondis; haft nära till suget att träna mer; lite motstånd till att snöra på mig skorna, även efter uppehåll. Men har också tänkt att det avtar väl kanske med åldern; den här gången blir det nog segt att komma igång.
Hade telefonen med mig. Inte för att ha koll på hur fort jag sprang, utan för att jag ville springa mer än fyrtio minuter. Stack iväg. Motstånd i bröstet först, lungorna fortfarande ovana att fyllas till brädden. Fick påminna mig själv att ta det lugnt; målet är att hålla igång även om jag måste gå/springa/gå/springa.
När jag sprungit förbi möjligheten att fega in på 5km spåret och kommit fram till nedförsbackarna kände jag hur jag flög fram. Hade bra fart, och upptäckte att jag faktiskt haft det ett tag. Blev lycklig inuti. Kollade hållningen, sträckte lite till på nacken, skakade ut axlar och händer, tightade till grundspänningen i magen som jag håller för höfternas skull. Allt gott. Ostoppbar vid det här laget - kunde ha sprungit hur länge som helst. Tog nedförsbackarna leende och uppförsbackarna som följer med lätthet.
Jag är en urkraft där jag tar mig fram mellan träden - eller i alla fall en del av en urkraft. Jag flyger fram genom skogen som vinden, just ostoppbar. Ett med barren, jorden, gruset och gräset. Lite blött här och var. Spanar koncentrerat efter torraste stället för fötterna. Springer förbi 3,5km skylten -och inser plötsligt att jag har över hälften kvar. Ojdå. Urkraften mattas lite.
Men det var lugnt. Jag sprang resten av sträckan. Vid 6km skylten hade jag egentligen sprungit färdigt kände jag, men urkrafter ebbar inte ut hur som helst. Kollade hållningen igen, justerade, lät medvetenheten vila i området mellan skuldrorna. Skönt. Hade ett leende inom mig.
Jag gjorde inga yviga vinnargester vid mållinjen, men ökade sista biten, sträckte på mig och log fortfarande. Möttes av två glada ungar: "mamma, mamma, vad snabb du är, och pappa tycker du är jätteduktig!!" Det gjorde inget alls. Korv fanns det kvar från grillningen också.
Livet är gott.
fredag 20 april 2012
Äntligen fredag!
Guuu, så skönt! Känner mig helt utschasad - på ett skönt sätt.
Började veckan med två tidiga morgnar, vilket också innebär lediga eftermiddagar. Älskar mina tidiga morgnar!
Igår började jag inte förrän halv nio, och innan jag kom till jobbet hade jag bakat en nöt/banankaka, varit ute och sprungit, duschat och ätit frukost. Glad i hågen, med en bukett vitsippor och skilla i ena handen och kakan i den andra knallade jag iväg till jobbet.
Imorse gick jag också upp tidigt trots att jag började halv nio igen. Det regnade. Tänkte först gå upp och göra mina asanor medan folket i huset fortfarande sov. Gabbe hade åkt till jobbet; han har praktik nu i två veckor. Men sen ångrade jag mig, såå trött, kröp ner bredvid Vera i varma sköna sängen och somnade om. (Jo, hon sov i våran säng inatt. Den första dock, sedan hon fick en egen. Och hon sov som en stock.)
Det regnade fortfarande när jag gick till jobbet. Hade dragit mig lite för länge innan jag gick upp, men drack te, åt gröt och gjorde mig snabbt i ordning. Vände upp ansiktet mot regnet och lät det vara.
Skön vecka. Skön fredag!
Började veckan med två tidiga morgnar, vilket också innebär lediga eftermiddagar. Älskar mina tidiga morgnar!
Igår började jag inte förrän halv nio, och innan jag kom till jobbet hade jag bakat en nöt/banankaka, varit ute och sprungit, duschat och ätit frukost. Glad i hågen, med en bukett vitsippor och skilla i ena handen och kakan i den andra knallade jag iväg till jobbet.
Imorse gick jag också upp tidigt trots att jag började halv nio igen. Det regnade. Tänkte först gå upp och göra mina asanor medan folket i huset fortfarande sov. Gabbe hade åkt till jobbet; han har praktik nu i två veckor. Men sen ångrade jag mig, såå trött, kröp ner bredvid Vera i varma sköna sängen och somnade om. (Jo, hon sov i våran säng inatt. Den första dock, sedan hon fick en egen. Och hon sov som en stock.)
Det regnade fortfarande när jag gick till jobbet. Hade dragit mig lite för länge innan jag gick upp, men drack te, åt gröt och gjorde mig snabbt i ordning. Vände upp ansiktet mot regnet och lät det vara.
Skön vecka. Skön fredag!
onsdag 18 april 2012
Kom igen nu - hjälp till!!
Den här bloggposten vaccinerar 95 barn
Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.
Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.
Kom igen nu, bli världsförälder om du kan avvara hundra spänn i månaden <3 / Lena
Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.
Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.
Kom igen nu, bli världsförälder om du kan avvara hundra spänn i månaden <3 / Lena
söndag 15 april 2012
Två sekunders njutning
Nej, lite mer vart det. Var först ute och sprang i vårvärmen - hur skönt som helst. Tog av den långärmade och knöt runt höfterna. Lä, skog, fågelsång, sol...
Sen skulle vi ut och grilla korv med ungarna i skogen. Det tog en stund att komma i ordning förstås, men det var fortfarande soligt när vi åkte iväg. Sprang ifatt Vera som stuckit i förväg till grill- och lekplatsen, satte mig på bänken och kände hur solen verkligen värmde, stekte liksom på låren genom jeansen. Instinktivt vände jag upp ansiktet mot solen och njöööööt.
Och sen var det över. Ett stort moln seglade in över oss och lämnade inget hopp om minsta strimma sol att tränga igenom. Kallt vart det.
Men grilla korv är alltid mysigt och ungarna lekte och allt var frid och fröjd trots att vi faktiskt inte var klädda för en vinterutflykt. Vi skippade promenaden och åkte hem direkt. Det kommer många fler dar vi kan promenera på.
Nu har jag gjort dockteaterdockor till ungarna på jobbet imorgon - åh, vad kul det skall bli! Två dockor blev det, båda med tre utbytbara huvuden: jätteglad, jätteledsen och jättearg; allt som behövs för att dramatisera något riktigt spännande kring ett torn av klossar!
Sen skulle vi ut och grilla korv med ungarna i skogen. Det tog en stund att komma i ordning förstås, men det var fortfarande soligt när vi åkte iväg. Sprang ifatt Vera som stuckit i förväg till grill- och lekplatsen, satte mig på bänken och kände hur solen verkligen värmde, stekte liksom på låren genom jeansen. Instinktivt vände jag upp ansiktet mot solen och njöööööt.
Och sen var det över. Ett stort moln seglade in över oss och lämnade inget hopp om minsta strimma sol att tränga igenom. Kallt vart det.
Men grilla korv är alltid mysigt och ungarna lekte och allt var frid och fröjd trots att vi faktiskt inte var klädda för en vinterutflykt. Vi skippade promenaden och åkte hem direkt. Det kommer många fler dar vi kan promenera på.
Nu har jag gjort dockteaterdockor till ungarna på jobbet imorgon - åh, vad kul det skall bli! Två dockor blev det, båda med tre utbytbara huvuden: jätteglad, jätteledsen och jättearg; allt som behövs för att dramatisera något riktigt spännande kring ett torn av klossar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)