Övre luftvägsinfektion

Vabbar igen - Vera hostar. Jag har aldrig varit med om en liten unge som hostat så mycket som hon, men tack och lov så lovar läkarna att hon varken har astma eller något annat elakt.

Övre luftvägsinfektion. Virus. Varje gång. Till slut tror man att det är något de bara säger.

Nu har hon varit frisk i över en månad. Hela höstterminen höll hon sig fint. Det var inte förrän vi kom tillbaka till dagis efter nyår där som det började köra ihop sig igen, med hosta på hosta.

Men det är ändå långt bättre än första året på dagis. Fast nu har hon haft krupp två gånger också förstås; det hade hon inte då. Krupp får man också av virus.

Trettio förkylningar skall man ha, sägs det, innan man arbetat upp ett fullgott immunförsvar. Hon måste vara där snart.

Men jag är lite lugnare själv nu; blir inte så rädd. Vet ungefär vad som är att vänta. Hostan kommer plötsligt, som nu när hon varit hur frisk och pigg som helst ändå vaknade igårmorse och hostade som en galning. Lepheton har vi hemma, så det får hon på en gång eftersom det är både luftrörsvidgande och slemlösande, och sen är det bara att låta henne ta dagen i sin egen takt. Framåt eftermiddagen igår var det lugnt, hon har sovit gott hela natten, och så körde det igång imorse igen.

Just nu sover hon, min älskade lilla unge.

Helgen i siffror

 Fredag:3 presenter inhandlade till Estrids födelsedag
             3 hemma i huset: Estrid på fest och Gabbe på fest
             3 minuter innan jag somnade på soffan i Stefans knä (när ungarna kommit hem)
            
Lördag: 10 km joggning. Estrid var med på cykel. Hennes förtjänst att jag kom iväg, eftersom jag
              tänkte låta regnet hindra mig. Sprang upp till stall Dalhem på stora vägen och in bakom   
               hagarna, och järnvägsbanken hem. Superskönt.
              10 poäng till middagen; Stefan gjorde fläskfilé, jättegod sallad och klyftpotatis. Just det,
              vitlöksbröd också..
              10 minuter innan jag somnade med Vera uppe i vår säng
              10 timmar innan jag vaknade på söndagmorgon

Söndag: 2 minuter innan jag ville upp och dricka te. Vera jättegosig och ville bara ligga kvar.
              2 skivor rostat bröd till frukost. Smör, marmelad och ost.
              2 minuter innan jag var hungrig igen. Är ju van att äta gröt eller fil och mûsli; då klarar man
              lite längre
              2 timmar kvar innan jag skall ut och ta en ny runda i spåret. Inte lika långt som igår, men lite
              mysjogg för att mjuka upp kroppen igen. Blir skönt.

Tandtroll har inga ögon

Nej, inte med en treårings logik i alla fall.

Efter paketleken igårkväll skulle vi borsta tänder och allt det där man gör innan man går och lägger sig. Och eftersom hon är i varför-fasen, lilla Vera, så kom frågorna nu också; "men varför måste man borsta tänderna då, mamma?" osv. (Ikväll igen)

Vet inte riktigt hur vi kom in på det där med tandtrollen; kanske när hon frågade varför tänderna går sönder om man inte borstar, men när hon frågade hur dom ser ut så svarade jag såklart att de är så små att de inte syns, för det vet ju alla att så är det.

Efter en liten stund säger hon: "Tandtrollen har inga ögon!".

Och det är klart de inte kan ha några ögon, om de inte kan synas.

Tänkte inte på det :)

Paketleken - tips till alla er med en treåring på halsen

Köpte en liten present till Vera när vi var på stan idag. Ingenting egentligen, en liten glasnalle i en söt ask, bara för att.

Det var Estrids shoppingrunda, och det var nya ridhandskar och halsband och mobilväskor och grejer, så jag tänkte väl att något litet kan hon väl ha också den lilla.

Men hon tyckte det var lite konstigt, Vera, att få en present som inte var inslagen med snöre. Så när vi kom hem var det inget annat att göra än att ta fram presentsnöre och vira in den lilla asken och så knyta ihop med rosett.

Tvåhundra gånger: "Här Vera, får du en present!!" Mamman jättelycklig på rösten och Vera lika glad och spelat överraskad varje gång hon öppnade. "Vad tror du att det är i paketet, då?" "Jag vet inte!" kom svaret, lika förväntansfullt som om hon verkligen inte vetat vad det var.

Så alltså, vill du roa en treåring i timmar, ta fram en liten ask, en bit snöre som du knyter i rosett, och sen är lyckan gjort. Jag tror du kan skippa glasnallen; det funkar nog med vad som helst du hittar därhemma.

Katten snarkar!

Vår katt låter nu för tiden. Och det är inget rart litet "mjau" då och då; han jamar jämt och ständigt. Men så har han börjat snarka också. När han är vaken, liksom. Ja, när han sover också. Hans nya favorithobby verkar dessutom vara att sova nära mig. Det resulterar i att jag själv får väldigt svårt att sova; dels snarkar han väldigt högt och dels är jag livrädd att han skall sluta andas, för så låter det. Och jag vågar inte sova då, för jag tycker om honom (fast jag inte tycker om ljudet alls, faktiskt har börjat hata), och vill inte att han skall dö. Absolut inte.

Ligger där och känner hur det sticker i skinnet av stress av att han kanske håller på och dör, för det kan verkligen låta så, samt för att jag vet att jag kommer att vara jättetrött imorgon också eftersom jag inte kan somna. För trött för att schasa ut honom eller bära bort honom. Det vill jag ju heller inte göra, för om han nu faktiskt skulle dö så är ju inte det det sista jag vill ha gjort honom; fått honom att känna sig äcklig och oälskad.

Hans andra favorithobby är att tvätta sig i skrevet. Det här är inget nytt; jag kan nästa lova att även en klinisk undersökning skulle visa att han sitter på ett av Sveriges i särklass renaste. Varken du eller jag har en chans här. Nu för tiden låter den här tvättningen han ägnar sig åt jättemycket, och av någon anledning så är det som att på sistone så vill han helst hålla till någonstans i närheten av mig.

Kombinationen av slafset i själva tvättandet och det här glufsiga snarkande ljudet han har lagt sig till med, och som faktiskt är ganska högt, är knappt hanterbart. Om han åtminstone kunde tvätta sig ute, så man slapp höra!

Jag får ont i magen, tänker elaka tankar och får dåligt samvete.

Kärlek på jobbet

En liten pojke på jobbet, två år gammal, hejdar sig idag, mitt i steget, vänder sig mot mig och säger "Jag älskar dig".

Bara så, klart, inget mer. Fortsatte med det han höll på med.

Rara barn!

Vera Varför

Har glömt "varför-perioden". Tror inte heller att den varit riktigt så uttalad hos de andra två som hos den här yngsta. Hon frågar verkligen "varför" i det oändliga. Hur kul som helst. Svårt att svara till slut, bara. Följande utspelade sig i måndags på väg till dagis/jobbet:

V: Det kommer bil, mamma! (hon tar min hand och drar mig mot vägkanten)
Jag: Det är ingen fara, de kör därute på stora vägen.
V: Varför då?
Jag: Tja, det går väl lite fortare då. Än att åka härinne bland husen.
V: Jamen varför, mamma?
Jag: Varför dom kör?
V: Ja, varför?
Jag: De skall väl till jobbet och dagis kanske, precis som vi.
V: Varför då?
Jag: De behöver jobba och tjäna pengar kan jag tro.
V: Jamen varför?

Jag har verkligen försökt att hålla ut längre än henne, men det har hittills varit omöjligt. Idag gjorde vi en cykelutflykt eftersom jag slutade tidigt och vårvädret hade bestämt sig för att vara underbart. Packade med oss lite mellis och tog cykeln utefter järnvägsbanken till skogen. På vägen hem hade hon plockat med sig en kotte:
V: Jag skalar kotten till ekorren, mamma!
Jag: Jaha, vad snäll du är!
V: Ja, men var är den?
Jag: Jag vet inte riktigt; jag har inte sett någon ekorre.
V: Varför då?
Jag: Jag vet inte. Det kanske inte finns någon ekorre just här.
V: Men varför? Den bor ju i granen.
Jag blir full i skratt när jag förstår att det är visan hon har fått sina ekorrkunskaper ifrån: Jo, det förstås. Men den kanske inte är hemma just nu.
V: Men var är den då?
Jag: Hos en kompis, kanske, i en annan gran.
V: Jamen varför, mamma?

I det oändliga.

Gott om tid är bra att ha med småungar!

Jag - en urkraft

Har inte sprungit på hela vintern. Minns inte ens om jag sprang mycket i somras, men vet att jag bestämde mig redan då för att låta året bli en tid för nedvarvning, inlyssnande, och med heltidsjobb, familj, trasslande höfter och barn har löpningen fått stå tillbaka.

Jag har simmat litegrann, och yogat. Eller, utövat asanor, snarare. Bra för höfterna, hela kroppen och hela mig. Framför allt hela mig. Jag älskar det. Och låter här-i-nuet-varandet bli en del av dagen. Varje dag - asanor eller inte.

Började springa igen för någon vecka sedan nu. På påsklovet var det, förresten. Har sprungit fyra gånger. Tog 7,5km spåret i Svaide idag.

Jag har alltid haft en bra grundkondis; haft nära till suget att träna mer; lite motstånd till att snöra på mig skorna, även efter uppehåll. Men har också tänkt att det avtar väl kanske med åldern; den här gången blir det nog segt att komma igång.

Hade telefonen med mig. Inte för att ha koll på hur fort jag sprang, utan för att jag ville springa mer än fyrtio minuter. Stack iväg. Motstånd i bröstet först, lungorna fortfarande ovana att fyllas till brädden. Fick påminna mig själv att ta det lugnt; målet är att hålla igång även om jag måste gå/springa/gå/springa.

När jag sprungit förbi möjligheten att fega in på 5km spåret och kommit fram till nedförsbackarna kände jag hur jag flög fram. Hade bra fart, och upptäckte att jag faktiskt haft det ett tag. Blev lycklig inuti. Kollade hållningen, sträckte lite till på nacken, skakade ut axlar och händer, tightade till grundspänningen i magen som jag håller för höfternas skull. Allt gott. Ostoppbar vid det här laget - kunde ha sprungit hur länge som helst. Tog nedförsbackarna leende och uppförsbackarna som följer med lätthet.

Jag är en urkraft där jag tar mig fram mellan träden - eller i alla fall en del av en urkraft. Jag flyger fram genom skogen som vinden, just ostoppbar. Ett med barren, jorden, gruset och gräset. Lite blött här och var. Spanar koncentrerat efter torraste stället för fötterna. Springer förbi 3,5km skylten -och inser plötsligt att jag har över hälften kvar. Ojdå. Urkraften mattas lite.

Men det var lugnt. Jag sprang resten av sträckan. Vid 6km skylten hade jag egentligen sprungit färdigt kände jag, men urkrafter ebbar inte ut hur som helst. Kollade hållningen igen, justerade, lät medvetenheten vila i området mellan skuldrorna. Skönt. Hade ett leende inom mig.

Jag gjorde inga yviga vinnargester vid mållinjen, men ökade sista biten, sträckte på mig och log fortfarande. Möttes av två glada ungar: "mamma, mamma, vad snabb du är, och pappa tycker du är jätteduktig!!" Det gjorde inget alls. Korv fanns det kvar från grillningen också.

Livet är gott.

Äntligen fredag!

Guuu, så skönt! Känner mig helt utschasad - på ett skönt sätt.

Började veckan med två tidiga morgnar, vilket också innebär lediga eftermiddagar. Älskar mina tidiga morgnar!

Igår började jag inte förrän halv nio, och innan jag kom till jobbet hade jag bakat en nöt/banankaka, varit ute och sprungit, duschat och ätit frukost. Glad i hågen, med en bukett vitsippor och skilla i ena handen och kakan i den andra knallade jag iväg till jobbet.

Imorse gick jag också upp tidigt trots att jag började halv nio igen. Det regnade. Tänkte först gå upp och göra mina asanor medan folket i huset fortfarande sov. Gabbe hade åkt till jobbet; han har praktik nu i två veckor. Men sen ångrade jag mig, såå trött, kröp ner bredvid Vera i varma sköna sängen och somnade om. (Jo, hon sov i våran säng inatt. Den första dock, sedan hon fick en egen. Och hon sov som en stock.)

Det regnade fortfarande när jag gick till jobbet. Hade dragit mig lite för länge innan jag gick upp, men drack te, åt gröt och gjorde mig snabbt i ordning. Vände upp ansiktet mot regnet och lät det vara.

Skön vecka. Skön fredag!

Kom igen nu - hjälp till!!

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn
Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.


Kom igen nu, bli världsförälder om du kan avvara hundra spänn i månaden <3 / Lena

Två sekunders njutning

Nej, lite mer vart det. Var först ute och sprang i vårvärmen - hur skönt som helst. Tog av den långärmade och knöt runt höfterna. Lä, skog, fågelsång, sol...
Sen skulle vi ut och grilla korv med ungarna i skogen. Det tog en stund att komma i ordning förstås, men det var fortfarande soligt när vi åkte iväg. Sprang ifatt Vera som stuckit i förväg till grill- och lekplatsen, satte mig på bänken och kände hur solen verkligen värmde, stekte liksom på låren genom jeansen. Instinktivt vände jag upp ansiktet mot solen och njöööööt.

Och sen var det över. Ett stort moln seglade in över oss och lämnade inget hopp om minsta strimma sol att tränga igenom. Kallt vart det.

Men grilla korv är alltid mysigt och ungarna lekte och allt var frid och fröjd trots att vi faktiskt inte var klädda för en vinterutflykt. Vi skippade promenaden och åkte hem direkt. Det kommer många fler dar vi kan promenera på.

Nu har jag gjort dockteaterdockor till ungarna på jobbet imorgon - åh, vad kul det skall bli! Två dockor blev det, båda med tre utbytbara huvuden: jätteglad, jätteledsen och jättearg; allt som behövs för att dramatisera något riktigt spännande kring ett torn av klossar!

Lyckad natt med "babysittern"

Efter några nätter på yogamattan nedanför Veras säng införskaffade vi äntligen en "babysitter".
Lösningen på våra bekymmer finns som vanligt hos Claes Ohlson!

Till tio över sju sov hon. Och jag lyckades koppla av och fick sova hela natten i vuxensängen. Till tio över sju. Sen for Stefan ner och hämtade henne efter att det bråkat och skrällt i den lilla vänliga mottagaren som därmed signalerat att hon var vaken. Det funkar!

Hon somnade inte om hos oss. Men Stefan gick upp, och jag fick sova någon timme till. Älskar våra helger!

En ledig dag till

Har haft påsklov med ungarna. Underbart. Helt lediga!

Och vi har en dag kvar. Jättehärligt; vilken lyx att ha en hel dag obokad att göra vad vi vill av. Vi har i och för sig hästar bokade till kl 15, men det är inte så roligt väder och vi red ju i onsdags. Annars går det en bio som kanske både Vera och Estrid skulle kunna tänka sig.. bakade och hälsade på farfar gjorde vi igår.. hm..

Gabbe jobbar idag, och hade varken varit intresserad av ridning eller samma film som tjejerna. Han tog bussen fem över sex imorse - skulle ut till Västergarn och bygga.

Å andra sidan kanske vi borde gå till dagis och hälsa på, med tanke på att det blir full fart som vanligt från och med måndag, och Vera inte varit där särskilt mycket på sistone. (Sen nyår.)

Kanske skall vi ta vår sista lediga dag före helgen till att göra absolut inget vettigt alls. På med galonisarna och gå ut och hoppa i vattenpölarna bara. Kanske det vettigaste av allt :)

Plötsligt går det upp för en..

Hyrde häst idag. Stall Misteln i Tingstäde åkte vi till, och det var mysigt. Har aldrig varit där förut; det ligger ju inte med vägen direkt. Men det gör ju inget när man har dagen framför sig, så vi stack dit efter lunch och båda tjejerna var jättelyckliga. Ja, jag med såklart. Gabbe vägrade att följa med. Inte ens den hyfsat långa körningen lockade tillräckligt för att väga upp umgänge med hästar.

Hur som helst, solen sken, alla var glada och Estrid red själv medan jag gick bakom och ledde Vera trots att hon tyckte att det var onödigt. Vi struntar i det, mamma, vi struntar. Men nej, mamman ville hålla i ändå fast ungen ville rida själv som storasyster såklart.

Jag sa till Estrid att hon gärna fick trava iväg om hon ville, att hon bara kunde vända och komma tillbaka, för det var bra ridväg och allt. En vacker brunröd islandshäst red hon. Glova. De fann varandra direkt; kärlek vid första ögonkastet.

 

Det var då det hände: jag gick där med Vera på lilla Loreana i grimskaftet, intet ont anande, och såg den där stora, vackra, duktiga lilla tjejen framför mig dra iväg i behaglig trav. Ingen änglsan, ingen oro, trots att hon inte kände hästen sen förut. Och det slog mig, där och då, att fan nu håller ju hon också på att bli stor. 

Mitt nya sovrum?

Vera är verkligen jätteglad över sitt nya rum. Det har ju pratats om det länge, att när utbyggnaden är klar och Gabbe fått sitt nya rum så skall Vera få sitt.

Och nu är vi där. Gabbe inflyttad och lycklig. Stort, vackert ljust rum med garderob med skjutdörrar. Gott så. Och nu är golvet i Veras rum slipat och lackat, Estrids gamla säng är nerflyttad, leksaker på plats och nu är även ekorr-gungan på plats. Supermysigt. Gardinstången skall upp imorgon.

Och hon är så glad. Hon kryper ner i sin säng med sina gosisar, och det är hennes säng och det är bara där hon skall sova. Toppen - precis som det skall vara!

Men jag då? Står som en åsna mitt i natten och undrar vart jag skall ta vägen för att helt säkert kunna vakna om hon ropar mitt i natten. Hennes rum är nämligen på nedervåningen, och vårat på övervåningen. Och jag är livrädd att hon skall vakna och ropa utan att vi hör henne, att hon skall försöka få upp grinden till trappen och göra illa sig, gå ut i köket och få tag i något vasst, eller kanske få upp källardörren istället. My god, så många otäcka saker som kan hända mitt i natten.

Samtidigt vill jag ju inte bära upp henne till oss om hon inte har vaknat av sig själv först. Inte heller vill jag lägga mig och sova hos henne om hon inte först vaknat och bett om det själv. Om hon nu är så trygg och nöjd och sover så gott i eget rum så kan hon ju få göra det, tänker jag. Utan att bli störd av nojiga föräldrar.

Igår slutade det med att jag rullade ut yogamattan på golvet bredvid hennes säng och la mig där. För att finnas där om hon skulle vakna.

Det gjorde hon. Jag tror jag skall köpa en sån där barnvaktsgrej, helt klart!

Konsten att tala med tonåringar

Jag kan tala med tonåringar. I alla fall min. Konsten är bara att inte låta som att man är dum i huvudet. Du kan du med, om du har en. Om du bara klarar av att låta bli att låta dum i huvudet en liten liten stund. Bara medans ni pratar.

Såhär undviker du alla fallgropar:

1) Ställ inga frågor. Alla frågor kommer att betraktas som dumma och svaren som så uppenbara att de inte behöver uttalas högt. En blick, på sin höjd, betraktas som svar.
2) Kom inte med några påståenden. Det finns ingenting en tonåring inte vet, och alltså kommer du att betraktas som dum i huvudet eftersom du säger saker han/hon redan vet.
3) Ställ inga krav. Krav är skitjobbigt, och fattar du inte det är du onekligen dum i huvudet. Om du är det, så kommer du också att få veta det.
4) Prata inte om hur dagen/kvällen varit, var de varit eller vad de gjort. De är nämligen just ingenstans, gör ingenting och träffar i princip ingen alls. Så fråga inte (se punkt 1)

Såhär förbereder du ett framgångsrikt samtal med tonåringen:

1) Laga mat åt den.
2) Tvätta kläderna åt den.
3) Ignorera alla möjligheter att det kanske finns läxor som skall göras. (se punkt 3 ovan)'

Och nu:  Svara bara ja när den frågar efter pengar, om du kan handla åt den eller utföra andra enklare ärenden som du trots allt verkar vara kapabel att utföra. Träna på det här "ja:et" så att det inte låter löjligt, för då kommer du att framstå som dum i huvudet. Tveka heller inte, eftersom all tvekan kan tolkas som att du faktiskt är dum i huvudet som inte vet om du har pengar eller skall till affären eller inte.  Ljug aldrig och säg "nej, jag har inga pengar", eftersom den känner på doften att du har det. Har du händelsevis inte det på riktigt, så kanske det är dags att sätta sig ner och fundera på vad du kan dra in på. Så att du kan svara ja på frågan om pengar och därmed också genomfört ett lyckat samtal med din tonåring.

Lycka till!

Avkoppling i tacoträsket

Hon är rolig, Estrid.

Igårkväll skulle hon och Vera gosa i Veras säng. Nyhetens behag har inte gått ur. Tvättade och borstade, i nattlinne och klara för sängen skulle Estrid läsa sagor för Vera.

Och så glada. "Och du kan bara koppla av, mamma, så fixar jag det här med läsningen. Du kan bara vila och hänga tvätt eller nåt!", meddelar Estrid glatt den utschasade morsan.

Sagt och gjort. Glammigare än så blir det väl inte om man bosatt sig i tacoträsket :)

Första natten i nya rummet

En stor dag i en treårings liv: inatt sover Vera för första gången i egen säng i sitt nya rum.

Gabbe flyttade in i sitt rum för ett tag sen nu, och nu har vi äntligen slipat och lackat golvet i hans gamla rum, flyttat ner Estrids gamla säng och gjort mysigt så att det numera är Veras rum. Lycklig var hon, ivrig, när hon kröp ner med böcker och gosisar och mamman. Rumstrerade och grejade så hon hade oss alla där hon ville.

Hon somnade som en stock. Men inte jag, för en gångs skull. Skön kväll blev det i soffan. Lite HP, lite duscha, lite pyamas och filt.

Gosig Påsk!

Inställd Påsk

Skulle ha åkt upp till Fårö imorse och firat påsk. Vi skulle ha det jättemysigt; först dit tidigt, komma i ordning i stugan, ut och promenera på stranden i kylan och blåsten och sedan in och äta god påsklunch och leta ägg.

Sen skulle vi ha spelat fotboll, och tjejerna skulle ha lekt på lekplatsen. Helt slut skulle vi ha varit på kvällen, och lyckligt varmrosiga om kinderna knappt orkat tänka på att grilla utan säkert bara ta något litet från lunchen istället.

Imorgon skulle vi ha gått bort till Ullahau och sprungit som tosingar i sanddynerna där. I blåsten och kylan, men solen skulle ha tittat fram, och det skulle ha varit helt ok i alla fall. Frampå eftermiddagen skulle vi ha åkt hem, och känt vad skönt att vara hemma ändå, men vilken skön utflykt vi fick.

Det var tjockt med snö imorse. Blåste ilskna små hårda flingor i sidled. Himlen grågrå utan utrymme för hopp om lättnad.

Vi sköt upp våran utflykt. Det går bra det med. Har fått massor gjort härhemma, och god mat och påskäggjakt med ungarna. Har knappt varit utanför dörren. Det gör inget.

Det är inte hur  man har det, utan hur man tar det. Glad Påsk alla!

Om Earth Hour

Alltså, missförstå mig inte; jag gillar Earth Hour. Tycker att det är en bra idé och en fin tanke.

Samtidigt är det något som gnager mig; om det nu är så att vi bryr oss så fantastiskt mycket om planeten vi bor på, borde vi inte göra det varje kväll då? Och varje dag?

Nej, en timme om året släcker vi ner. För att visa att vi bryr oss.

Lite konstigt är det..