Jämlikt?

Vi har våra olika uppgifter härhemma Stefan och jag. Det är inget vi har kommit överens om medvetet, men på nåt sätt har det blivit så att han gör det och jag gör det. En del grejer gör vi båda. Lagar mat till exempel, äh, förresten, det gör oftast jag. Mest för att jag kommer hem tidigare än honom, och då är det mest praktiskt så. Han brukar å andra sidan ta hand om köket efter vi har ätit, så då kan jag ta det lugnt med ungarna en stund. Och tvärtom såklart; om Stefan har fixat maten så brukar jag ta hand om köket.
Det är lika med tvätten förresten, den delar vi också på; vi båda tvättar, men sen brukar Stefan hänga och jag vika in. Och när nån av ungarna har spytt tar han hand om golvet och jag om ungen. Diskmaskinen plockar vi nog ur lika ofta ungefär.

Annat är mer uppdelat; Stefan byter däck på bilen, bär in pelletssäckarna, fyller på pellets och sotar pannan. Jag tvättar fönster och dammsuger. Om han inte märker att jag riskeras att drabbas av hysteria när det blir för dammigt och jag inte hinner med. Då dammsuger han. Åt mig. Vi vet båda att det är så, eftersom jag har mycket lägre toleransnivå än honom. Vad gäller typ allt. Jag gör rent åt marsvinet och kaninen, och Stefan matar katten. Jag stryker skjortor och han torkar kattspyor. I ärlighetens namn är det inte så mycket kattspyor längre sedan Sigge dog. I ärlighetens namn stryker jag inte så mycket skjortor längre heller.

Stefan klipper gräset, skurar bassängen och fixar med den när det är sån säsong, han skottar snö och rensar avlopp. Jag städar toan och tvättar bilen och städar den. Jag veckohandlar och Stefan sorterar in i kyl och skåp (han är superproffsig på att få plats med allt, medan jag bara trycker in allt och stänger fort). Jag viker ihop påsarna efteråt (superproffsigt). Jag monterar ihop möbler och märker ungarnas kläder och han sköter återvinningen.

Jämlikt? Jag vet inte, och jag gillar inte ordet. Som att allt måste vara lika. Det blir det aldrig. Jämvärdigt, kanske. För huvudsaken är väl att det vi gör har lika värde - allt behöver ju göras. Inte lika ofta, men lika nödvändigt.

Jag hörde nån säga att "även om man tror att man delar på jobbet hemma så gör man inte det. Kolla får du se!" Det tänker jag inte göra så länge det funkar. Inte på riktigt. Bara om jag är grinig . Fast då räcker det med att morra och gnissla tänder lite så viker Stefan tvätten eller dammsuger åt mig. Plus att jag brukar få en extra sovmorgon om jag behöver.

Även dom små hjälper ju såklart till!

                                                                     

Om att springa

Åh, vad jag längtar efter att kunna springa ordentligt igen. Tusan - innan Vera var jag i superbra form. Men eftersom jag hade haft två missfall innan henne rådde min barnmorska mig att sluta springa och ta det lugnt istället. Jag kan inte springa när jag är gravid heller för den delen; det är som om ådrorna fylls med sirap och allting blir segt, seegare, seeegast. Sista löprundan gick jag över halva vägen. Kändes som om jag hade bly i skorna. Kissade på sticka dagen därpå och jodå!!

Men sen vart det foglossning mot slutet och sen gick inte det över lika fort som jag hade hoppats. Men ett par månader efter förlossningen var jag igång och sprang igen. Och överansträngde mig förmodligen i glädje och iver. Så det blev ont i höfterna, en molande envis lite tröttande värk som var värst såna dagar då jag gått mycket eller suttit mycket.

Träffade en sjukgymnast och fick en massa bra övningar som jag nästan aldrig hinner göra, utom en som man gör hela tiden när man går och står för den försöker jag tänka på jämt. Utom när Vera hänger på höften, för då kan jag inte.

Hur som helst är det nästan tre år sen jag var i riktigt bra form. Som tur är har jag oftast ganska lätt att komma igång, så jag har höga förhoppningar. Planerar inte att komma i maratonform, inte ens halv-maratonform kanske. Det var målet sist, men jag gick ut för hårt som sagt. Nu satsar jag först och främst på att komma iväg ut och springa på vanlig motionsnivå, sen får vi se. Smög igång med en springtur häromhelgen. Eller lufsade kanske beskriver aktiviteten bättre. En gång till hann jag med innan jag blev förkyld. Men förkylningar går över och sen är det bara att köra igen.

Det jag saknar mest med att springa är:

• Den mentala pausen - jag mår så bra av att få den där stunden och rensa ut alla tankar. Dessutom är det väldigt vackert där jag springer bland åkrar och skog, särskilt på våren, och det ger ju alltid lite bonuspoäng. Jäklar när rapsen mognar på våren och det är som en gult hav omkring en... åhh, vad fint det är! (Att springa på vinterhalvåret häromkring är ingen höjdare, det måste erkännas)

• Känslan av att vara spänstig och rapp i kroppen. Att gå med lite lättare steg och ha lite mer studs i fötterna.

• Träningsvärken - när det stretar sådär skönt i benen när jag går nerför trappen morgonen efter en bra springtur.

• Och ja, det är väl ingen idé att hymla med det: jag kan äta i princip vad som helst i vilka mängder som helst utan att lägga på mig ett gram när jag springer. Det gör ingenting det heller.

Du vet att det är lördag i tacoträsket när...

Du vet att det är lördag i tacoträsket när...


1) ..du slinker ner i din lilla svarta.. (mysdress. Det snyggaste du hade som var hyfsat rent)

2) ..du korkar upp (flytande alvedon, hostmedicin, sodastream-flaskan..)

3) ..du obehärskat slänger av dig din lilla svarta (nerkladdad av kräk/alvedon/snor/annat)

4) ..ungarna somnat, lugnet lagt sig och man äntligen kan få tid att njuta en stund av varandra  (och upptäcker att mannen också somnat, hos en av ungarna)

5) ..ungarna somnat, lugnet lagt sig och man äntligen kan få tid att njuta en stund av varandra (och upptäcker att mannen också somnat, i soffan, när du själv nyvaken vinglar ner till vardagsrummet efter att ha sovit någon timme, hos en av ungarna)

6) ..du upptäcker att alla andra i hela huset sover. Och känner ett styng av glädje - jag menar, hur ofta har man en stund för sig själv?

Om pengar

Jo, såhär är det med mig och pengar: jag undviker att önska på riktigt att jag hade mer pengar för jag har en obehaglig känsla av att det skulle bli på bekostnad av något annat. Som att jag vinner hundra miljoner och får reda på att jag har nån obotlig sjukdom. Och det skulle jag verkligen hata, för jag älskar att leva. Och pengar gör en inte lycklig. Men om man nu som jag redan är lycklig och har en underbar familj att dela pengarna med, så är jag ändå säker på att man skulle kunna ha ännu roligare om man hade lite mer av det. Helt säker, faktiskt!

Till exempel skulle jag gärna se till att ungarna alltid hade det bästa av allt. Åh, vad jag skulle älska det!

Och till exempel skulle vi kunna åka iväg lite oftare. Just nu känns det som om alla i hela världen åker till Thailand eller Bahamas eller så, utom vi. Jag tror att det är så också. Jag tycker det skulle vara skitkul att bara kunna dra iväg till Stockholm över en helg, bo på hotell, träffa syskon, hitta på något, gå ut och äta... eller en kryssning. En okynneskryssning till Riga. Bara för att komma iväg och göra nåt annat, tillsammans. Gärna spontant: Ska vi inte dra iväg på en kryssning i helgen? Men nej.

Eller som idag. Skulle springa iväg och köpa lite lunch och hoppade in på Village av bara farten. (Kan man låta bli?) Såg en jättefin bricka som min söta systerdotter skulle gilla. Då kom det över mig igen. Vad härligt det vore att bara kunna köpa den sådär bekymmersfritt; Jamen den skulle hon gilla, den tar jag. Och den där också faktiskt, den skulle bli jättefin i köket. Och då kan jag, trots att jag vet att jag egentligen har det jättebra, bli så trött på att alltid behöva välja. Den eller den. Aldrig båda. Eller den billigare av två alternativ även om man egentligen skulle vilja ha den andra. Eller den här: Men det är klart att om jag låter bli att klippa mig så har jag ju råd till den här istället.. hmm.. (Vad korthårig jag skulle vara om jag verkligen klippt mig alla gånger jag använt mig av den.) Eller som oftast, avstå helt eftersom Äh, det är ju onödigt. Och det är det ju oftast också. Men det skulle vara kul!

Och plötsligt fattar man!

Minns hur ofattbart tråkiga jag tyckte mina föräldrar var när jag var tonåring. Dom gjorde ju aldrig nåt! Själv var man ute med kompisar, hade kul och allt möjligt. Och dom var bara hemma. Såg på tv. Somnade i soffan. Att dom bara orkade med sig själva!

Så vaknade jag i soffan av att min egen tonåring kom hem sent en kväll. Och såg som genom ett trollslag det hela med hans ögon; så ofattbart tråkigt att komma hem och se husets vuxna, en eller båda, ligga utsträckta och sova i soffan. Och då, då, fattade jag: aha, dom orkade inget annat, dom var helt slut! Kanske mina föräldrar fakiskt inte var dom tråkigaste på hela jorden, dom hade bara ägnat hela långa veckan åt att städa, laga mat, tvätta och jobba ihop pengar åt mig och mina systrar så att vi obekymrat skulle kunna ägna oss åt att vara tonåringar. Så när fredaglördag äntligen kom så käkade man lite gott - och så däckade dom i soffan.

Förmodligen samma med volymen på stereon. Antagligen bad inte pappa en att skruva ner när han kom hem från jobbet för att han ogillade skitbra musik, faktiskt var världens tråkigaste människa och älskade att haverera stämningen för oss ungar. Han var väl bara helt färdig efter en lång dag på jobbet. Inte fattade man det då. Att man kunde komma hem och ge vad som helst för en liten liten stunds lugn och ro.

Och tvätten. Jag minns hur mamma ondgjorde sig över den ofantliga mängd tvätt vi tydligen producerade i huset. Jag var aldrig riktigt säker på vilket sätt det hade med mig att göra, men jag trodde nog att hon verkligen älskade att tala om att hon tvättade minst en maskin om dagen. Det värsta av allt är att när Gabbe var liten och det bara var vi två, (och det här har inte jag berättat för mamma) tänkte jag att jag aldrig skulle tjata på det viset om tvätten. Så himla jobbigt var det faktiskt inte. Samma med dammsugningen (han måste väl få röra sig även om jag nyss har dammsugit) och disken (det är faktiskt rogivande på nåt vis att ta hand om disken i slutet av dagen). Några år senare är jag dock lite klokare; med en familj på fem personer är det liksom en helt annan sak. Än när man är två. Enkelt matematik, egentligen. Tänkte inte på det då.

Så ja, jag tjatar. Om precis samma saker som jag hört mina föräldrar tjata på mig om. Kan du skruva ner lite grann? Men måste du gå in med skorna, jag har ju precdis dammsugit! Kan du inte lägga tvätten i tvättkorgen, åtminstone? Är det bara jag som tycker att handfatet behöver skrubbas? Och det är så himla härligt. Äntligen fattar jag!

I huvudet/hjärtat på min nioåring

Vi stack till stan idag, min nioåring och jag. Underbart. Solen sken. Plusgrader och vindstilla. Gympaskor på; bort med vinterkängor. Parkerade och promenerade utefter öster- och nordergravar tills vi kom ner till havet. Skulle bara strosa lite på tu man hand.

"Åh, mamma, jag känner mig redan så levande och glad!" ropar hon när hon springer före mig ner mot muren. Kanske var därför hon kom på det där med döden sen; "Jo, alla smycken du har mamma, när du dör, vad skall du göra med dom då?" Nej, prata inte om döden, jag orkar inte och jag vill aldrig tänka att jag skall behöva vara ifrån er". "Tja.. det vet jag inte, dom får väl ni, eller vad tänker du då?" "Ja, alltså om jag kunde få ärva dom då. Så att jag kan minnas dig lite bättre. Fast sen tänkte jag att en del faraoner och såna begravdes med alla sina smycken, och du kanske också ville ha en del med dig." Ja, jag och farao vill gärna ha våra rikedomar med oss.." "Nej, absolut inte, det är klart att ni skall ha dom."

Så fortsätter hon: "Jag har tänkt på en sak som jag vill göra, när jag är död alltså, för man måste vara död när man gör det här, Nej, men sluta nu unge!! Kan du inte tjata om hundvalpar? och det är att om någon behöver min hjärna eller min lever eller något så får dom gärna ta det. För jag behöver det ju inte om jag är död. Fast hjärtat vill jag inte att dom tar; det vill jag behålla, för där har jag alla mina mínnen och tankar och känslor."

Och det är nog precis så det är med henne; hon har allt hon behöver i hjärtat. Och allra allra längst ner i hjärttippen, förklarade hon, där har hon minnen som hon inte gillar, så om dom måste, så kan dom få ta den lilla biten i så fall. Schysst! "Wall-E till exempel finns där; den var faktiskt inte särskilt bra." Nej, svårt att säga emot där.
Allt det här hade hon redan klart för sig; det var inget hon funderade ut när vi gick där och pratade. Om jag var nio skulle jag vilja vara kompis med henne!

Lördag i tacoträsket

Paus. Sitter här med ljummet, blaskigt te medan solen fortsätter sin envisa kamp mot snön därute. Vera sover. Imorse fick hon alvedon någon gång efter frukost, så hon fick lite nya krafter och lekte ett tag. Härligt! Inte bara för att jag fick vila armen och höften, där hon annars gärna hänger när hon är sjuk, utan för att det är så härligt att se henne må lite bättre. Hon blev ännu sämre framemot kvällen och natten igår, så jag somnade runt tolv till slut sittande i sängen med henne lutandes emot mig. Då hade hon hostat, snorat och kräkts om vartannat från läggdags ungefär, så vi sprang här med skurhinkar och näsdukar fram och tillbaka som tosingar. Tack gode gud att vi är två, säger jag bara! Men sen sov hon gott ända tills imorse. Piuh! Någon gång under natten har jag lagt henne bredvid mig och hasat ner till liggande själv också. Och någon gång under natten måste Stefan ha vaknat inne hos Estrid och kommit in till oss, för han var där när jag vaknade till frampå morgonen.

 Estrid är hos sin kompis. De har planerat dagen noga eftersom det är knattedisco ikväll: först var det dusch nu innan hon stack, sedan skall de leka fram till middagen. Då skall Estrid komma hem och äta med oss. Sedan skall hon ta med sig kläder och hårspännen och allt vad hon har på sin lista, hem till kompisen, och sen går de till discot tillsammans därifrån. Kul! De hoppas på danstävling förutom de vanliga limbo, discostopp, hela-havet-stormar och godisregn.

Gabbe slöar inne på sitt rum. Ofattbart att han kan sova så länge som han gör när vi håller på och stökar runt härute på morgnarna. Det är inte tyst direkt; långt därifrån. Längtar tills hans nya rum blir färdigt så att han kan få vara lite mer i fred.

Stefan springer. Jag skall ut och springa. Fast först skall jag göra nytt te; det här är inte gott! Det vart inga tacos igårkväll förresten, fast det var fredag. Lax med mandelpesto istället. Supergott. Men lite konstigt kändes det allt.. :)

Om 80% av lönen

Det här inlägget får en helt annan inriktning än jag tänkt från början redan innan jag börjar skriva. Tusan! Jag hade tänkt att beklaga mig över att vi tvingas leva på för lite pengar eftersom någon av ungarna envisas med att vara förkylda hela tiden. Och jag är så trött på det. Jag vill att vi får två löner nu ett tag, så vi kommer ikapp lite grann. Men sen kom jag på att mina medföräldrar i USA kanske inte har någon föräldraförsäkring över huvudtaget på det sätt som vi har här, som gör att vi faktiskt får pengar för att stanna hemma från jobbet med våra sjuka barn. 

Ja, nu föll hela upplägget. Istället för att ondgöra mig över att en av oss hela tiden bara får 80% av lönen så tvingas jag istället inse vilken otrolig förmån vi har som kan vara hemma snyta ungar och ändå få pengar för det. Ja, det var inte vad jag hade tänkt mig kan jag säga. 

Men helt ärligt så börjar jag undra vad det är för sjukstuga jag lämnar lilla Vera till på morgnarna. Hon hinner bara vara där ett par dagar, tycker jag, och sen är det dags för nästa omgång med snor, hosta, lös i magen... Och hon är inte ensam; hela tiden är det ju nåt som går.

Hostan har varit värst. Nu hinner hon i och för sig bli frisk mellan varven, tack och lov, för det är otäckt att höra när hon är igång. Och man blir så förtvivlat trött, som en bild av "utsjasad". Hela tillvaron reduceras till ett hålögt töcken när man oroligt vandrar runt natt efter natt med en unge på armen som hostar och hostar och gråter, lugnar sig lite, hänger över axeln på en, äntligen somnar, sover, sover djupare, - och vaknar av hosta så fort man försöker smyga ner henne i sängen så man kan få en liten liten blund. Hostar, och gråter för att det gör ont och hostar ännu mer för det slemmar igen när hon gråter så mycket. Runt runt runt går det. Tokig tokig tokig blir man. Och ibland ska man till jobbet efter såna där nätter. Undrar om det ens är lämpligt.

Efter jullovet vart det betydligt bättre. Hon hämtade upp krafter så vi kände igen henne som den lilla pigga, glada sjörövarunge hon är, som klättrar och hoppar och kan själv. Underbart! Några hela veckor på dagis blev det, men hela sportlovet var hon förkyld, eller hade influensa eller vad det var. Sedan var det dagis igen i en vecka, och nu verkar det dra igång igen. Längtar till sommarlovet.

Mitt oturliga inre - om infertilitet

"Jo, så om ni vill ha fler barn så är det nog provrörsbefruktning som gäller"  sa doktorn och konstaterade att min enda välfungerande äggledare inte satt på samma sida som min enda välfungerande äggstock. Illa. Men provrörsbefruktning hade vi försökt, och det gick ju inte så bra. Det var dessutom en skitjobbig process som vi bestämt oss för att inte gå igenom igen. Plus att vi fått Estrid på vanligt traditionellt vis medan vi höll på med den andra omgången provrörs-försök. Och så hade jag Gabbe sedan tidigare, så två barn hade jag i alla fall lyckats skramla ihop med mitt oturliga inre. "Ja, jojo, sa doktorn" och viftade bort det som om jag bara hittade på alltihop och egentligen hade stulit barnen. "Men vill ni vara säkra så är det nog det enda alternativet.".  Jag hade frågat lite om akupunktur och sånt. Speciella teer, kanske? Nehej, men för oss var provrörsbefruktning inget alternativ längre.

Stefan sa en gång, på en fest faktiskt, att jag var den elakaste han någonsin träffat. Ett förtjusande resultat av mitt mixtrande med hormoner. Säkert med rätta, för jag var rasande ibland, kommer jag ihåg. Mest på honom, eftersom han slapp hålla på och bli elak och arg av hormonspray och sprutor. Dessutom hade själva insättandet av de befruktade äggen gjort så fruktansvärt ont, för att inte tala om utplockandet av äggen. Jamen!!  Varför är det ingen som berättar om det? Först preparerar man äggen så de blir stora som golfbollar, går runt och känner sig som en höna ready to explode, och sen petar dom hål inifrån så att de skall kunna få tag på de rackarna. Jag tiggde och bad om så mycket smärtstillande att jag vid ett tillfälle bad sköterskan kolla ordentligt att jag andades hela tiden, för det kändes som om jag skulle sluta.

Och ändå var jag beredd att gå igenom det igen innan vi fått Estrid, men dock inte efter. Fast så är det nog när man vill ha barn, tror jag; man är nästan beredd att gå hur långt som helst. Och mitt under den andra behandlingen; det var när jag skulle börja med sprutorna, så visade det sig att jag var på smällen. Konstigt, va? Men efter Estrid så fick det vara. Vi trodde såklart att vi skulle få barn på löpande band när hon väl visat vägen, men även utan det så bestämde vi att vi inte ville riskera skilsmässa pga av hormonsprayer. Man måste ta hand om dom man har också, eller hur.

Nästan åtta år fick vi vänta på lilla Vera, och då hade vi både tröttnat på att hoppas och gett upp. Och det är precis det som skall till, sägs det ju. Att man struntar i det och tänker på nåt annat. Men hur gör man det medvetet? "Ok, allt jag önskar i hela livet är en unge (till) men nu skall jag strunta i det. Genuint strunta i det, så kanske det händer." Jo, fint.

Men vet ni, det gjorde inget att det dröjde.

Semlor till tjejerna på internationella kvinnodagen!

Ett fritidshem på ön där jag bor bestämde sig för att uppmärksamma internationella kvinnodagen. Kanon! Det gjorde de genom att servera tjejerna varsin semla till mellis, medan killarna fick knäckemacka som vanligt. "Inte helt genomtänkt" medgav man ändå i tidningen. "Nähä - inte genomtänkt, är det sant?"

Först vill jag skratta; det är så komiskt på nåt vis, och så typiskt. Det här är människor som jobbar med ungar varenda dag och som är med och jobbar fram likabehandlingsplaner och har till sin uttalade arbetsuppgift att se till att traditionella könsmönster motarbetas. Och jag kan nästan höra hur det kan ha låtit när någon kom med förslaget och de andra hängde på och tyckte att här skall vi lyfta tjejerna. En dag på året. Och tanken med semlor var säkert god och lite rolig.

Men sen kan jag ju inte låta bli att tänka, och genast fastnar skrattet i halsen. Min första cyniska tanke såklart att "jamen killarna behöver inte deppa, för de kommer att tjäna så mycket mer än tjejerna i framtiden så de kommer att kunna köpa sig sina egna semlor. I massor, faktiskt".

Sen går jag igång på riktigt: "Menvafan, hur tänker dom? Se er omkring i världen! Internationella kvinnodagen är liksom inte alla hjärtans dag fast bara för tjejer. Det handlar om jämställdhet, lika värde och lika rättigheter. Det finns länder i vår värld där tjejer hamnar i fängelse för att de har långbyxor på sig, där de inte får köra bil och där de inte ens får gå ut utan sällskap av en man. Även här i Sverige så finns det fortfarande stora orättvisor; till exempel så ligger kvinnor under i lön av någon okänd anledning. Vi vet detta, men vem har makten att göra något åt det? Är det inte sådana frågor som bör lyftas? Men nej, vi ger tjejerna varsin bulle istället, så blir de glada och känner sig uppskattade och så kan vi fortsätta som vanligt."

Och vad skickar man för signaler till killarna då, som fick sitta och titta på? "Jo ser ni; våra föräldrar och vi har inte fixat det här med jämställdheten särskilt bra, så nu blir ni utan bulle för det." Det är knappast deras fel att vårt samhälle ser ut som det gör; det är de lite för unga för. Inte vet jag om de blir särskilt välvilligt inställda heller av särbehandlingen; de kommer förmodligen aldrig vilja jobba för jämställdhet eftersom tjejerna fick ju semlor den där gången på fritids. Sånt där sitter i - tro mig.  

Men om vi istället i skolan arbetar med frågor om könsroller och lika värde så kan vi kanske vi tillsammans kan förändra något så småningom; den grundläggande inställningen till exempel. Som kanske förklarar varför det finns fotboll och damfotboll.

Nyckeln till skilsmässa!

Jo, jag har räknat ut hur det blir - hur det går till, varför folk skiljer sig när barnen vuxit upp och flyttat hemifrån. En del skiljer sig såklart tidigare. Såhär funkar det:

1) Förälskelsefasen. Man har svårt att hålla fingrarna borta från varandra. Behöver ingen närmare beskrivning. Ger upphov till barn.

2) Ett barn är så himla gosigt, så ganska snart vill man gärna ha fler. Den bedövande tröttheten sätter in efter olika lång tid beroende på en rad olika faktorer såsom antal barn, hur bra de sover på nätterna, ålder, toleransnivå, kondition osv. Man har fortfarande kontinuerlig närkontakt, kramas hej, hejdå, håller om och ser varandra. Gökar lite ibland. Allt väl.

3) Den förlamande tröttheten träder in. Upptäcker plötsligt med huset fullt av ungar att man inte alltid hinner med att kramas hej och hejdå ens t ex, för det är så många andra som hinner före. De naturliga tillfällena till närhet som dagen annars ger faller bort en efter en. Ungarna sover olika bra, och man somnar oftast oannonserat med någon av dem. Hinner alltså inte alltid ens säga godnatt.

4) Den förlamande tröttheten medför ofta att man inte orkar ta hand om saker och ting som man brukat. Man måste prioritera bort för att hinna med god tid med ungarna när man kommer hem från jobbet. Blir på lite dåligt humör av att det ser så sunkigt ut. Vill ha ett fräscht och mysigt hem där ljuset strömmar in genom de rena fönstren. Välfungerande förvaring så att inte all dynga ligger framme och blir dammigt. Men någon av ungarna är sjuk och spyr överallt så man har fullt sjå att hålla undan tvätten. Börjar bli lite irriterad på den man egentligen älskar mest av allt att han inte kan fixa det.

5) Vardagen stabiliserar sig, rutiner sätter sig och de första terminerna på dagis börjar betala sig i form av ett lite starkare immunförsvar. Orkar börja tänka på att man kanske skulle hitta på något för att bryta vardagen, kanske gå ut en sväng. Ja! Ut! Dansa! Man har fortfarande inte fixat så att man kan ha barnvakt sent på kvällen, så man får gå ut en och en. Ojdå! Man var inte ensam ute - fullt med trevliga vackra människor som SER en. Plötsligt är man inte bara utplånad förälder, utan en egen individ. Trevligt. Börjar längta tills nästa gång man kan gå ut. Tänker att man kanske skulle gå ut med den man gifte sig med, men den fan är man så trött på för det är så länge sen man hade kul tillsammans så man har glömt hur det var. Tror inte att det går längre. Orkar inte försöka. Vill bara ha den där kicken.

6) Ja, hörni; ni vet var jag vill komma - därifrån går det förmodligen bara utför; ni vet vad som kommer sen. Illa. Så se upp. Ta er tid tillsammans. Lös det och ta hand om varandra. Skaffa barnvakt. Glöm inte bort att ni älskar varandra.

Mitt mellanbarn

Mitt mellanbarn har fått ordets gåva. Hon fick det tidigt och har förvaltat och utvecklat det väl. Hon uttrycker sig ofta poetiskt, kraftfullt och rakt på sak. Och nu vill hon ha en hund. Sitter och skriver en bok om hundar och hundskötsel. Det är en nyhet bland alla hästböcker som skapats i detta hus. Kilometervis har skrivits om hästskötsel, vilka saker som behövs och vad de äter.  Men Drömmen Om En Häst har gått i kras. "Som en dröm av glas, mamma, som krossats mot en betongvägg". "Jaha, varför då? Hur kunde den krossas?" Undrar den oroliga mamman som hellre dör än ser någon av sina barns drömmar krossade. "Ja, jag har väl liksom insett att vi aldrig kommer att få råd". Så var det med det. Känslor av obehag börjar poppa upp hos mamman som oroligt börjar se efter vad klockan är "har banken stängt, eller hinner jag dit och be om ett litet, litet lån till.. bara till en häst.. vad kostar inackordering egentligen.. måste man dit varenda dag tro..?"

Jag vill verkligen inte vara med och bidra till att hennes drömmar går i kras, men vi kan verkligen inte köpa en häst, och råder med hennes ansikte i mina händer väldigt vuxet att ha kvar alla sina drömmar. "Om man tänker att drömmarna krossats bara för att de inte går i uppfyllelse nu på en gång, så blir man nog väldigt olycklig. Jag tror man måste ha kvar dem, och vänta. Så småningom kanske en del av drömmarna kan gå i uppfyllelse. Det måste man ju vara med och påverka själv, och inte sitta och vänta att det skall komma en fe med ett trollspö (här tänker jag att hon måste förstå att hon kan köpa en egen häst själv när hon blir stor). Jag ser att hon inte riktigt tror mig, och fortsätter förklara att hon numera istället drömmer om en hund eftersom det förmodligen är mer troligt att en sådan dröm går i uppfyllelse. Och hon lovar att gå ut och gå med den. Varje dag. Och hon skall leka med den. Det skall inte alls bli som med marsvinet och kaninen. Det är ju överhuvud taget inte samma sak. Går inte att jämföra. "Och jag har klappat Vitnos idag, jag var uppe förut." (Jamen dåså, vad vill du ha för hund sa du?)

"Men du, innan skolan är det ju mörkt, och jag är ju väldigt mörkrädd. Jag vet inte hur jag skall lösa det riktigt. Om vi inte skaffar en hund som helt säkert kan skälla och tala om ifall det finns någon där." Stefan kommer förbi; "ja, en collie blir det i alla fall inte, för det är inga bra barnhundar". De hade sett en när de var i affärn. Plötsligt hör jag hur vi pratar som om vi verkligen skall skaffa en hund. Ska vi skaffa hund? I så fall vill jag ha en flatcoated retriever eller en cockerspaniel; jag har nämligen några gamla drömmar själv att damma av, och Estrid är plötsligt inte längre upprörd över att vi inte kan skaffa häst, utan att vi inte ska skaffa en colllie, för de är ju så fina och gosiga med all päls. "Jag såg en genom det där bilfönstret". Och nu tänker vi alltså krossa hennes dröm genom att köpa fel sorts hund. Hur kunde det bli så? Vi skall inte ha någon hund alls.

Om Galapagosöarna

Jag har nog ett av de bättre jobben man kan ha. Jag är oerhört priviligierad som får betalt för att umgås med skithäftiga ungar hela dagarna! Jag lovar; det är aldrig långtråkigt, och ingen dag är den andra lik. Långt därifrån!

Ibland är det tufft såklart, för de måste ju nå målen, och gör de inte det så går det inte att sluta grunna på. Eller om någon av dem inte mår bra, inte kommer in riktigt i klassen eller inte har några kompisar så är det samma sak där. Och ibland har man det ju själv tufft också. Som i höstas när jag bar runt på Vera natt efter natt och hon bara hostade, och så skall man ändå vara på tipp-topp sen i skolan; det går ju inte att sitta och gömma sig bakom en dator eller stå ute på något lager och packa upp varor.

Och man vill vara tipp-topp också; man vill ju inte att det skall gå ut över skolbarna att ens egna är förkylda. Men efter en längre tids sömnbrist känner man sig onekligen lite grå. Inte riktigt så på hugget som man skulle vilja vara. 
Det är mängden tid man lägger på jobb som jag funderar på. Om man nu inte har det så att man kan jobba halvtid eller deltid eller något. Antal dagar, liksom. Antalet timmar om dagen. Att vi lägger så fruktansvärt mycket tid och kraft på jobbet, och hinner med våra egna barn och varandra så lite. Och för vad? För att köpa dyra tv, mobiler och datorer som vi ändå gnäller när vi tycker ungarna sitter för mycket framför, för att betala bilen som vi kör fram och tillbaka till jobbet med... Ja, ni fattar.

Och det är då, när jag känner så, som jag tänker att vi skiter i det här. Vi säljer huset och sticker någonstans hela familjen. Någonstans där det inte kostar så förtvivlat mycket att leva, där vi inte behöver alla prylar och där vi kan få tid att vara. Tillsammans.

Så vet jag att jag har stor tur i livet

Det händer att jag glömmer hur bra jag har det. Då påminner jag mig. Jag har en sorts vidskeplighet mot att önska mig materiella ting, men ibland känns huset förjävla litet helt enkelt. När vi flyttade hit tyckte jag det var jättestort - 107 kvadrat! Jag tänkte att jag skulle bli tvungen att dela upp dammsugningen i två etapper. Nu tycker jag knappt jag kan vända mig om utan att stöta till något. Vi har blivit en till i familjen sedan dess, och det är klart att det märks. Hon har inget eget rum än, och istället är hela vardagsrummet fullt av hennes saker. Det går en smal gång fram till soffan genom hennes prylar. Typ. Vi har legat i startgroparna till att bygga om nu i tusen år, men det är som att det är en pyramid som skall byggas på Stora Torget, och inte en liten utbyggnad på en villa i Roma. Makalöst. Men så är det. Möten måste ha hållits, rätt vind skall blåsa och det får inte vara för varmt och inte för kallt. Men sen så kanske vi kan börja.. (Förlåt alla underbara byggmänniskor, det är min frustration som talar.) Och det är inte det att jag behöver ett hus som hämtat ur "Lantliv", men vi behöver mer plats. Och en veranda. Och ett badrum.

Frustration: Vi har en pytteliten toalett till fem personer och ett pyttelitet badrum med snedtak över badkaret.
Påminner mig: Vi har toalett och badrum! Såg ett program om att 300 000 000 människor saknar tillgång till toalett. Det medför en del verkliga bekymmer! Dessutom har vi dusch i källaren.

Frustration: Köket är för litet. Jag behöver slå ut väggen mellan köket och matrummet, höja diskbänken så att den blir lagom hög för vuxna människor och så behöver vi en fullskalig kyl och frys.
Påminner mig: Vi har ett kök att laga mat i! Massor av människor i världen lagar mat över öppen eld utanför det de kallar sin bostad. Vi har kyl och frys, och vi har pengar att köpa mat att fylla dom med. Dessutom har vi ett stort köksbord som vi får plats allihopa kring, och vi har diskmaskin. Wow!

Frustration: Vi är fem personer i familjen; vi får inte plats helt enkelt, och utbyggnaden måste bli färdig snart. Gabbe behöver ett större rum och Vera behöver Gabbes lilla rum.
Påminner mig: Vi är fem personer i familjen! Vilken obeskrivlig rikedom! Tänk vilken lyx att behöva mer plats.

Uteritt!

Var ute och red igår - åh vad härligt! Jag och Estrid har längtat och väntat på denna lördag. Kanske särskilt jag faktiskt, som står och är avundsjuk varenda måndag när hon rider. Men så kom den äntligen, våran riddag, så jag trotsade förkylningen med ipren, nässpray, theracough, förnekelse och laddade med vicks och näsdukar i fickan och stack iväg till stallet. Familjeridning i skogen. Och har man längtat och väntat så har man, då spelar det ingen roll om det känns som om man inte ens skulle klara bilturen dit.

Det var strålande sol och vindstilla i skogen, en magisk bubbla i detta söndersnorade sportlov. På världens största häst gungade jag fram. Estrid framför mig vände sig lite oroligt om ibland för att kolla om det gick bra. Hon vet att jag har ridit förut, men hon har aldrig sett det - det är ett tag sen.  Emalj hette han. Han var så stor så att jag kunde nästan inte baxa upp sadeln, en westernsadel som säkert vägde 20kg bara den. Och när hästen väl var påklädd och klar var jag så slak så jag tänkte att "jag kommer aldrig upp på den där". Men det är klart jag gjorde. Man har otroligt med kraftreserver. Och han var så snäll och gosig. Följde minsta lilla vink från mig. Estrid blev lite lugnare efter första travturen när hon såg att jag fortfarande satt kvar. Fast han halkade och snavade hela tiden, men det kanske inte är så konstigt eftersom han hade hovar som dasslock. Jag skulle också haft svårt att lyfta dem ordentligt.

Anklagade honom för att försöka kasta av mig när han gjorde små glädjesprång mitt på den skitsmala, hala stigen. Dom riktiga ridtjejerna hade såklart jättekul i vetskapen att om han inte velat ha dig kvar på ryggen så hade du legat där! Jo, så är det nog. Först var jag nöjd att jag lyckats hålla mig kvar, men sen var jag nöjdare att han inte ville kasta av mig. Man har mycket att vara glad för när man tänker noga.

Visste att jag skulle få träningsvärk. Men jag var inte beredd på det här. Det har stadigt blivit värre och värre under dagen. Bara den som först inte rider på 25 år, och sedan ger sig ut på en tvåtimmarstur i skogen vet vad jag pratar om. Jag kommer att kunna gå imorgon, men bara med riktigt, riktigt stora svårigheter.

Några listor jag väntat länge på att göra

Saker jag vill göra innan jag blir skitgammal:

1) Bila från New York till Californien med Gabbe, eller allra helst hela familjen
2) Åka med Estrid till Egypten, eller allra helst med hela familjen (när dom har lugnat ner sig)
3) Dansa mer!
4) Skämma bort barnbarn (innan jag blir skit-skitgammal åtminstone)
5) Åka på All-inclusive-semester hela familjen och inte lämna poolkanten eller lyfta ett finger på hela veckan (eller hur länge man nu stannar)
6) Skaffa barnvakt en kväll och träffas med min man
7) Åka till Grekland hela familjen och bara ha tid. Kunna sitta en hel dag i sanden och bara göra sandkakor. Strosa.

Och en med några saker jag saknar med USA (Californien)

1) Några människor
2) Bagels
3) Havet (Stilla Havet, alltså)
4) Den där kraft-vibe-känslan av gemenskap mellan kvinnor
5) Att fler vuxna människor fortsätter leka i större utsträckning där, får jag för mig. Inte nödvändigtvis med barn, utan bara för att det är roligt.

Saker man kan göra när man inte ammar längre:

1) Äta naturläkemedel
2) Behandla vårtor
3) Dricka vin
4) Köpa nya, något mindre, behåar
5) Lämna blod

Ingen mer amning!

Har just slutat amma lilla Vera, och jag saknar det. Jag är glad att vi har slutat, och det känns rätt och bra och jätteskönt, men jag saknar det. I hjärtat. Fast jag var lite orolig faktiskt, att jag inte skulle komma till den där punkten där jag känner med hela min kropp att "nej! nu är det bra!", så att jag skulle klara att sluta. Tänkte faktiskt "tänk om jag bara fortsätter", för jag kunde inte riktigt se framför mig hur jag skulle kunna uppbringa den typen av kraft jag skulle behöva för att säga ifrån. Får jag en chans att sova en stund på natten så tar jag gärna den. Och kan jag säga ja till mina barn så gör jag gärna det.

Jag hade nog inte tänkt att amma henne så länge. Hade nog tänkt att sluta egentligen till förra sommaren. Men den gick ju så fort, så jag hann inte riktigt med. Och sen började hon ju dagis, och jag ville inte sluta under inskolningen där. Sen brände hon sig, och då var det ju knappast läge, och sen var hon sjuk så mycket och då var bröstmjölken typ det enda hon fick i sig ett tag så då ville jag såklart inte sluta.

Men en kväll, två veckor före tvåårsdagen, hände det. Jag fick nog. Jag blev nog lite napp mot slutet, och fick springa upp flera gånger varje kväll för att se till att hon somnade om vid bröstet. Det var riktigt tufft, men har man fått nog har man fått nog. Och efter två skriknätter och en skrikeftermiddag så insåg hon att jag menade allvar; mjölken var slut. Med rivsår på halsen lämnade jag in min lilla hesa unge på dagis på måndagmorgon; hon kämpade verkligen. Nu är hon helt ok med det, men klappar mig ibland på bröstet och konstaterar att "därinne är mammas tutte". (Jag tyckte hon sa "hänger" en gång, men det kan hon väl inte ha gjort..) Men ja,  jo, det får man ju hålla med om, och påminna om att maten är slut, och att Vera får dricka välling istället och att det går jättebra. Och jo, det håller hon med om.

Nu somnar hon i min famn uppe i sängen när vi har läst saga (att få saga i sängen var ett helt ok uppbyte visade det sig när hon slutat skrika och slåss), och så trixar jag ner henne på kudden så småningom. Men hon har börjat hålla fast mig i håret; hon har alltid gosat med sina händer i mitt hår, men nu håller hon det gärna som två tömmar när vi sitter och läser, så ibland får jag liksom drypa ur sängen, kroppsdel för kroppsdel för att hon inte skall vakna, vilket vid ett par tillfällen slutat med att jag står på alla fyra på golvet bredvid sängen med bara håret kvar i hennes små knutna nävar likt en vuxen Rapunzel i spegelvärlden och undrar om det är ett vanligt scenario i de svenska kvällshemmen. Men nu sover hon gott och vaknar inte tusen gånger varje kväll som hon gjorde förut. Piuh!

Och jo, jag vet att man kan köra fem-minuters-metoden också. Men det är nog inte riktigt min grej.

Om att blogga

Gabbe undrar lite cyniskt på tonåringars vis varför jag lägger upp en blogg, jag menar; vem skall läsa den?? Vilket säger en del om den tillit jag omges av härhemma. Av en del. Själv funderar jag mest på när jag skall ha tid att skriva. Satt uppe vid 4-snåret imorse och började skapandet av själva sidan (jag är väldigt nöjd); jag inte kunde sova eftersom jag hostade så in i bängen. Men jag kan ju inte gå upp kl 4 varje morgon för att skriva. Och jag hoppas hostan ger sig snart.

Just nu har jag stulit mig en stund medan Stefan ser spöket laban med lilla Vera, och Gabbe och Estrid är iväg på sina håll. Men snart är ugnspannkakan klar och då är det slut på friden.

Men jag håller med, och är inte det det värsta? Vem skall läsa den? Fast det kanske inte är det viktigaste för mig vem som läser den, bara jag får skriva den. Men lite som att prata högt för sig själv är det, utan att vara riktigt säker på om det är någon hemma eller inte.

Sådärja - nu är tiden ute. Men Gabbe har läst, och lovat att prenumerera typ. Ja - min första läsare! Och det är klart jag hoppas att det blir fler, och att ni tycker om det ni läser och lämnar kommentarer; det vore jätteroligt!